Ingen kan ha missat att Robyn är tillbaka med första albumet på åtta år. Honey har fått kritiker både i Sverige och utomlands att slänga superlativ kring sig men markerar också en stor förändring i stil jämfört med 2010 års hyllade Body Talk-trilogi.
Istället för att vara först på bollen väljer HYMN att låta redaktörerna Vesna Prekopic, Ola Elleström och Nils Karlén lyssna in sig på skivan ordentligt för att sedan ta ett samtal kring skivan, om Robyns återkomst och personliga omdömen – låt för låt.
Foto: Elin Bryngelssson Lidestedt/Rockfoto
Vesna: Jag ÄLSKAR den här skivan. Den är snygg, cool, känslosam.
Nils: Spoiler direkt alltså. Jag kan erkänna att jag är väldigt svag för den också, har några invändningar dock.
Ola: Jag tycker den är lite ojämn men har några rejäla höjdpunkter, några singlar som funkar för radio och dansgolv men också några låtar som jag inte riktigt tycker håller.
Ola: Jag tycker inte heller att radiovänlig elektropop är en särskilt tacksam genre att bearbeta sorg inom, det är lätt att budskapet försvinner. Jag brukar sällan lyssna på, eller bry mig om, texter när jag lyssnar på sånt här. Även om Robyn är ovanligt känslosam. Ingen som skrålar med till “Dancing On My Own” på ett dansgolv bryr sig väl egentligen om att låtens jag är jätteledsen.
Vesna: Jo, JAG.
Nils: Förstår vad du menar, men det känns lite som att hela Robyns grej är att blanda in sorg och svärta i elektronisk pop, det är väl hennes elevator pitch på något sätt? För mig är Robyn en mästare på att förmedla starka känslor i en poplåt på samma sätt som Bruce Springsteen. Det är all the feels all the time. Superdrama.
Vesna: JAAAAA. Jag tycker att den här skivan lyckas med att inte tråka ut mig trots många omlyssningar.
Nils: Inga jämförelser i övrigt, men båda förstår liksom vikten av att ta till storsläggan och verkligen banka in en känsla med en låt…
Vesna: Vilket är ett mycket bra betyg. Jag är Nils eko. Håller med!
Ola: Håller också med, fast några låtar har jag inte lyckats fastna för trots många försök.
Vesna: Vilka?
Ola: “Baby Forgive Me”, “Between The Lines” framför allt. Vi kan återkomma till varför.
Nils: Men ok, om vi börjar med “Missing U”. För mig känns det som att det är låten som låter allra mest som förra plattan. Electropophittig och väldigt Robyn. Ironiskt nog tycker jag att den är en av de tristare låtarna på plattan. Vad tycker ni?
Ola: Lite spralligt rockintro, men sen känner man igen sig. Den av låtarna som låter mest låter som en typisk Robyn-hit. Och troligen den som kommer spelas mest på dansgolv, inte bara för att den släppts som singel. Skön puls i verserna. Snygg låt, men refrängen känns snarare tjatig än catchy, kanske för att den är så typisk Robyn.
Vesna: Tyckte den var lite trist första gången jag hörde den som singel. Men den blir bättre och bättre.
Nils: Det har ju skrivits spaltmeter om skivan redan och många kallar ”Missing U” för övergångslåten mellan hennes gamla och nya sound. Är beredd att hålla med.
Vesna: Snyggt och smart att ha den som inledning. Lite ”hej, här är jag, kommer ni ihåg mig?”. Och sen kör hon på med det nya.
Ola: Ja, precis.
Vesna: Gå vidare? “Human Being”.
Nils: Sure.
Vesna: Den är skönt flummig.
Ola: Gillar tempot och sången, men elektroniken är för överarbetad och blippig. Tycker även låten tappar fokus i outrot. Snygg men efterhand ganska tråkig låt.
Nils: Jag vet inte om elektroniken kan bli för blippig i min värld…
Nils: Var inte superförtjust i den från början men den har verkligen växt till sig. Tänker Neneh Cherry och Massive Attack av någon anledning. En mörk, pulserande och lite smått monoton ballad. Den sätter helt klart en annan stämning än första spåret.
Vesna: Lite monoton ja, men det är det jag gillar. Hörs att Zhala är med på den, i soundet.
Nils: Det här känns som skivan där Robyn verkligen låter experimentlustan ta överhanden framför hitsmakandet.
Ola: Lite det jag stör mig på, att den blir för elektroflippad. Annars hade jag gillat “Human Being” riktigt mycket.
Vesna: Inte ett av de starkaste spåren. Men snygg.
Nils: Ok, moving on. “Because its in the Music”. Många kallar det för en discolåt i grunden, håller ni med?
Vesna: Lättsam mjukisdisco. När hon gör en remix på den kommer den ÄGA dansgolven. Finns allsångsmöjlighet i refrängen också.
Ola: Ja, eller soul. Kanske därför jag tycker den är en av skivans höjdpunkter. Rösten dominerar, musiken följer mest med som utsmyckning. Naturligt flyt i låten och inga tvångsambitioner att låta hypermodern. Superlåt.
Vesna: Jag blir glad av den.
Nils: Jag kan tänka mig en stråkfylld discoremix på denna. Lätt. Helt klart en av skivans starkaste refränger. Robyn sjunger fantastiskt här.
Ola: Ja, definitivt. Hoppas den blir singel.
Vesna: “Baby Forgive Me”. När man lyssnar på skivan i kronologisk låtordning så känns det nästan som hon gör nån slags varannan-låt-grej. Varannan är lättillgänglig.
Nils: Det här är intressant. Tycker det här är en av plattans absoluta höjdpunkter. Feelingen! Älskar produktionen på den här. Men du hade svårt för den Ola?
Ola: Jag tycker den är rätt tråkig ja. För händelsefattig, känns som ett för utdraget mellanspel. Tappar intresset i outrot.
Vesna: Aha! Jag gillar blippandet här! Gillar INTE bakgrundssången.
Ola: Blippandet är snyggt, ja, men för långdraget.
Nils: När sången stegras 2.16 in är det gåshud för min del.
Vesna: OUTROT ÄGER! Sååååå snyggt med övergången.
Nils: Ja, trion “Baby Forgive Me”, “Send to Robin” och “Honey” är för mig skivans pulserande hjärta. Låtordningen här är fantastisk, skulle inte ändra något alls.
Vesna: Ja, det var fint och på pricken beskrivet.
Ola: “Baby Forgive Me” är ju ett slags intro till nästa låt och på så sätt funkar den, men jag tycker inte den klarar sig på egen hand.
Nils: Har säkert lyssnat på Baby… hundra gånger haha.
Vesna: “Send to Robin” är min favvo.
Ola: Den är väldigt bra. En fortsättning på föregående låt, med lite glitschigare ljudbild och en tilltagande puls som lyfter låten. Melodin och dramaturgin är väldigt snygg. Riktigt bra låt, en hel del spännande ljud längs vägen.
Vesna: Ja, det blir en snygg balans mellan låtarna, de är så olika så det blir nästan en överraskning vid varje övergång, därför jag inte tröttnat än (lyssnar inte på nåt annat, har den bokstavligen på repeat när jag inte lyssnar på Ekot).
Nils: Produktionen här är sjukt fin. Det är en varm skiva där Body Talk , i mina öron iallafall, var kall och kantig. Någon kallade det för badkarselectro.
Vesna: Badkarselectro? Läste arsel. “Honey” som kommer sen! Ångrar mig, det HÄR är min favvo.
Ola: Den här låter också lite som den kunde varit från tidigare i karriären. Men inte för likt. Tydlig hitpotential och den andra låten på skivan som kommer spelas på dansgolv. Snygg låt med bra refräng. Gillar outrot i denna, med ökande puls.
Nils: “Honey” är briljant. Och liksom pulserar fram. Den klart starkaste enskilda låten på skivan. Jag föredrar den här mixen framför den mer hittiga som spelades på Girls.
Ola: Är inte lika översvallad som er, men klart bra låt.
Nils: Överhuvudtaget låter “Honey” och resten av skivan fantastiskt i hörlurar. I datorhögtalare, not so much. Den här plattan behöver bas och att man omsluts i en liten ljudväggskokong.
Vesna: Japp. Nästa låt: “Between the Lines”. Tycker den börjar segt och lite trist, men på slutet!
Ola: Här prioriteras modernitet och stil över melodi. Klubbig känsla, men irriterande enformig och vet inte riktigt i vilket sammanhang man ska lyssna på denna. Robyn rationaliserar nästan bort sin egen funktion här och låter produktionen ta överhanden, vilket är synd.
Nils: Ok, det är här jag blir tappar lite koncentration. Helt klart en hyllning till 90talsklubbmusik. Det var aldrig min typ musik så även om jag tycker det är en snygg låt är det inte min.
Vesna: Ja, väldigt klubbig, lite för experimentell kanske, men jag gillar den mer på slutet, när jag visualiserar mig själv på ett dansgolv för 20 år sen.
Nils: För min del skivans svagaste punkt. Men kan inte säga att den är direkt dålig. Bara lite… intetsägande.
Vesna: Helt klart den tråkigaste låten, håller med.
Ola: Tycker den är för långsam för dansgolv.
Nils: “Beach2k20” då? Den här förstod jag inte alls först. Nu älskar jag känslan i den.
Vesna: Den är till skillnad från den förra låten inte intetsägande, den är hypnotisk.
Ola: Jag gillar när jag lyssnar noga, men låten är egentligen bakgrundsmusik som jag associerar till något eftermiddagshäng vid en solig strand. Om Robyn vore DJ hade jag verkligen gillat denna, men i albumkontext känns den malplacerad.
Vesna: EXAKT. Dekadent solnedgångpåstrandenfestmusik, men den funkar bra!
Nils: Den här experimentella delen av skivan ligger ju rätt smart till, efter superhitten och tillräckligt långt bak så att man sväljer den som ett barn som får ett piller med chokladpuddingen.
Vesna: HAHA.Ok sista.
Nils: Nu snackar vi. “Ever Again” är en megahit.
Vesna: …med Adam Driver i huvudrollen.
Ola: “Ever Again” är topp-2 på skivan tillsammans med “Because It’s In The Music”.
Nils: Hm, jag tänker inte romcom, tänker Prince.
Vesna: Det är min fantasi som skenar igen.
Ola: Melodin och delar av produktionen låter som något som skulle kunna legat på en tidig Prince-skiva. En riktigt snygg låt i stort, med väldigt bra avslutning. Gissningsvis nästa singel.
Nils: Basen!
Vesna: Prince absolut… och perfekt soundtrack. Jag blir rörd av den.
Nils: Framförallt är det jävligt coolt att lägga den sist.
Ola: Passar väldigt bra som album-closer. Bland det bästa hon gjort.
Foto: Elin Bryngelssson Lidestedt/Rockfoto
Nils: Här är Robyn glad! Hon ska aldrig mer blir broken hearted, tycker det är fint.
Vesna: Ja, det här är ju en peppig låt i sorgsen tappning. Och så börjar skivan om med “Missing U”. Betyg?
Ola: 7/10.
Vesna: 8,9/10
Nils: 8.4/10, om vi nu ska envisas med fraktioner. För mig är Honey som skiva större än de enskilda beståndsdelarna, produktionen, låtordningen och soundet sitter som en smäck. Enskilda spår är svagare, men helheten!
Vesna: Honey visar att hon gått vidare, musikaliskt och personligt.
Ola: Lite småtrist ibland, men hon visar att hon har musikaliska visioner och fortfarande kan göra riktigt bra popmusik.
Nils: Det är väl ändå enormt mycket mer intressant än om hon bara gjort en Body Talk 2.0?
Ola: Jovisst. Men det ska ju vara kul att lyssna på också, och det är det ju huvudsakligen. Men inte hela tiden. Och därför fegar jag lite med betyget.
Nils: Skulle inte beskriva plattan som kul alls, men tycker den har en helhetskänsla som är grym. Det känns som ett album, inte en samling låtar.
Ola: Tycker dock höjdpunkterna (“Because It’s In The Music”, “Send To Robin”, “Ever Again”) är bland det absolut bästa hon gjort.
Nils: Så, då borde snittbetyget landa på… 8? Typ?
Vesna: JA!
Ola: Ja.
Vesna: Nu ska jag ut och dricka bira – tack för detta!
Ola: Jag också faktiskt. Skål.
