Kalle Berg: Stämmer Bob Marleys teori om den rebelliska cannabisanvändaren?

När DN (14/10) besöker ett Kanada som just ska till att legalisera cannabis, gör man det från hästryggen. En air av liberal moralism anas tydligt genom texten och reportern sitter högt i sadeln, liksom förundrad, stirrandes ner genom rökridåerna.

Men även om legaliseringsvågen som drar över världen först och främst är en kapitalistisk våg (inbyggd i det kapitalistiska systemet är kapitalets behov av att hela tiden finna nya marknader att exploatera) och inte, som många verkar tro, en knarkideologisk sådan, är det troligtvis inte det ökade (miss)bruket av cannabis som är det primära problemet här.

Nej, de stora förlorarna i denna stora politisk-ekonomiska omsvängning är naturligtvis de reggaeartister som byggt sina karriärer på att i låtar och uttalanden fördöma Babylons anti-weed-politik, bara för att nu tvingas se sig helt akterseglade av marijuanalobbyn. Ety det som rastaanhängarna har försökt berätta för världen i sextio år, alltså marijuanans världsförbättrande potential (men som rasta tragiskt nog kopplade ihop med andlighet, detta i västvärlden så känsliga begrepp), lyckas nämligen storföretagens lakejer nu sälja in på rekordtid till allehanda regeringar, endast genom att använda sig av vår tids ”religion”: tillväxten.

Okej, nog om realpolitik för nu. Och jag vet, jag vet, ni tänker redan på Bob Marley (eftersom jag nämnde ordet ”reggae” nyss). Visst, Bobban utförde sin beskärda del av ganjamission på 70-talet. I dokumentären ”Come a long way” från 1979 berättar Marley om sin syn på ”the herb”. Han säger att cannabis är ”bra för allting” och frågar sig retoriskt varför alla människor som säger sig vilja göra något bra här i världen, regeringar till exempel, hela tiden kämpar mot marijuanan. Svaret har han själv: för att marijuanan gör människan till rebell. Mot vad? fnyser Bob hånfullt. Underförstått: mot just dessa välmenande regeringar. Haschet är en samhällsomstörtande kraft som riskerar få människor att värdera andra saker än till exempel arbetslinjen, och vända dem emot samhällets maktstrukturer. Vidare riskerar det få människor att vandra in i livslånga psykoser och depressioner, samt eventuellt ge dem lägre IQ, men just det bekymrade nog inte Bob Marley.

Historiken är omfattande när det gäller reggaeartisters propaganda för legalisering. Peter Tosh tycktes under sina aktiva år närmast besatt av frågan, med sin ikoniska ”Legalize it” som främsta musikaliska bedrift. Personligen gillar jag dock hans ”Bush Doctor” bättre, där han konstaterar att cigarettrökning är livsfarligt, i en vacker profetia om en framtida legalisering av hasch på Jamaica. Och hade han bara levt idag hade han faktiskt fått uppleva dess uppfyllelse; 2015 legaliserades marijuana ”för religiöst bruk” på Jamaica. ”En upprättelse för våra rastabröder”, beskrev landets inrikesminister saken.

Men trots denna delseger fortsätter ”rastabröderna” att via musik sprida sitt budskap om cannabis sativas positiva effekter (för att tala med Timbuktu i ”Legalisera”, från Wått’s dö maddefakking diil). Maniskt skivsläppande Sizzla sjunger på Damn Rude från i år om en ”seroquel deutschland” och likaledes produktiva Anthony B döpte nyligen ett helt album till Smoke free. På vår hemmaplan gjorde sig Helt Off odödliga med sin anti-hit ”Bara för jag smögar”, om en person som blivit så seg av sitt cannabisanvändande att han missar sin tandläkartid och kommer för sent till jobbet. En ren folkhemsmardröm, förstås. I nutid har General Knas gjort sig till svensk marijuanaröknings främsta språkrör med frispråkiga låtar som ”Dr Cannabis”.

Och kanske har faktiskt maktens män missat en liten detalj i sin iver att härska över och suga ut nya marknader. Om Bob Marleys teori om den rebelliska cannabisanvändaren stämmer kan vi nämligen räkna med en folklig resning utan dess like världen över. Tyvärr tror jag snarare tvärtom: att legaliseringarna blir ett smarrigt köttben, kastat åt oss från ovan med syfte att göra oss ännu mer politiskt apatiska – och kapitalet ännu lite rikare. Och förstås, att göra reggaeartisterna så desillusionerade att de helt lägger ner sin samhällskritik och ersätter den med smörig lovers rock á la UB40.

Så att den härskande klassen kan leva lycklig i alla sina dagar, Selassie I, Amen.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.