Metric, en måndagskväll i Köpenhamn. Orkar jag det? Hinner jag dessutom skriva en recension? Jag har ju så mycket att göra just nu. En massa jobb och annat. Men det är ändå Metric. Som jag velat se hur länge som helst. Och nya albumet är super. Ett av årets bästa faktiskt. Har hört att de ska vara bra live också. Ska jag eller ska jag inte? Jag måste ta mig samman och åka över. Får skriva samtidigt som jag kollar. Mot tågstationen! Hello, Pumpehuset. Här har man varit förut. Rätt mycket folk. Fast nog inte utsålt. Åh nej, ett förband. Någon rocksnubbe. Bredbent och tradig. Det här går knappt att lyssna på. Verkar vara sista låten. Tack gud för det. Nu går han av scenen. Vem är han ens? Äh, skit samma. Boy bye. Oj då, hur hamnade jag så här långt fram? Ingen trängsel. Lite loj stämning. Hoppas publiken kommer igång. Ett grabbgäng framför mig som vanligt. Kan de inte ställa sig längre bak? De skymmer sikten. Jag tränger mig. Nu kommer bandet. Åh, Emily är så cool. Älskar guldjackan. ”Love You Back” börjar de med. Mycket bra. ”Risk” och ”Dressed to Suppress”, också mycket bra. Äkta pophits. Publiken går igång ordentligt. De nya låtarna gör sig verkligen live. Perfekta att hoppa till. Allsång blir det också. Men är det inte något konstigt med ljudet? Låter felinställt. Emilys röst hörs knappt. Jag får ställa mig längre bak. Vid mixerbordet brukar ljudet vara bäst. Hjälp, jag ser ingenting? Fast ljudet var definitivt bättre här. Jag står kvar. Är så klart den enda som dansar. Nu vräker de på. Värsta öset på scenen. Holy shit! Min favoritlåt. I can feel it in my bones / gimme sympathy / after all of this is gone / who would you rather be? / The Beatles or The Rolling Stones? Här bjuds det minsann på gamla godingar. Till och med en låt från debuten. Generöst. Kan inte fatta att det är femton år sedan den släpptes. Man börjar bli gammal. Emily håller ett politiskt brandtal. Säger att världen håller på att bli galen. Alla jublar. Hon pratar om feminism också. Om gemenskap och sammanhållning. Att välja att vara medveten istället för dum. Skönt med vettiga kanadensare. De avslutar med en fantastiskt snygg version av ”Gold Gun Girls”. Fast det är givetvis inte slut än. Extranummer. Undrar hur många som kommer orka läsa ända hit? Hur många som stör sig på att texten är sjukligt fragmenterad och saknar styckesindelning. Som beklagar sig över att en av HYMNs prettoskribenter skrivit något slags stream-of-consciousness-recension i förhoppning att kunna använda den som arbetsprov till skrivarlinjen på den lokala folkhögskolan. Jag får redigera senare. Om jag har tid. Emily tackar Köpenhamn och danskarna. Verkar uppriktigt glad. Sista låten. Självklart ”Help I’m Alive.” Så. Jävla. Grym. Tack som fan, Metric. Nu, tåget hem. God natt.
