Emma Ruth Rundle – aktuell med albumet On Dark Horses – är just nu ute på en fem veckor lång Europa-turné. HYMNs Madeleine Bergquist pratade med Emma i samband med Malmögiget.
Det är en ganska trött Emma Ruth Rundle jag träffar. Vår intervju har blivit uppskjuten ett par timmar eftersom hon och bandet kom väldigt sent till Plan B som är kvällens spelställe.
– Vi stoppades av tysk polis eftersom vår van var för överpackad. Den såg tung ut och det finns ju restriktioner för hur mycket ett fordon får väga. Vi fick lämna ifrån oss en del packning, utrustning och annat som vi ska hämta upp senare under turnén, förklarar Emma när vi under förbandets spelning går ut på Plan B:s innergård där vi klämmer ihop oss på en liten bänk för att göra intervjun.
Emma säger att hon föredrar att turnera i Europa, att det känns som att musiker blir bättre mottagna här. Hon menar att det råder en gästvänlighet och en uppskattning för musik som inte finns på samma sätt i USA.
Ryktet säger att hon inte direkt älskar turnélivet så jag frågar lite diskret om vad hon tycker om detta resande.
– Det kan vara ganska jobbigt, speciellt som idag när vi har suttit i en bil i tio timmar. Som tur är så kommer vi väldigt bra överens, jag och bandet. Vi är som en familj.
”Som tur är så kommer vi väldigt bra överens, jag och bandet. Vi är som en familj”
Med bandet menar hon Jaye Jayle. De följer med på turnén som förband, men spelar även live med Emma som dessutom är gift med Jaye Jayles Evan Patterson.
Att spela ihop med sin partner kan säkert ha både för- och nackdelar, men Emma är positiv.
– Visst har det varit svårt i perioder, men inte under denna turné. Vi har utvecklat en formel för att få det att fungera, nu när vi turnerat så mycket ihop. Det var det bästa som kunde hända för mig.
Det som ledde till kärlek var att Emma Ruth Rundle och Jay Jayle släppte en split-EP via Sargent House i februari 2017.
– Jag hade lite extralåtar efter Marked For Death som egentligen skulle släppas som sjua. Men så sajnade mitt skivbolag Jaye Jayle och frågade om jag ville göra en split-EP med dem. Jag och Evan var vänner sedan tidigare och jag hade turnerat med hans andra band Young Widows – så jag tänkte att ”det är klart att jag vill det”. De hade också extralåtar från den senaste skivan, så vi fick varsin sida. Vi gjorde omslaget väldigt romantiskt och sen blev det verklighet! En väldigt bra historia, släppet gjorde att jag och Evan blev ett par.
Du verkar jobba väldigt snabbt – dina tre senaste album har kommit med ganska korta mellanrum.
– Nja, jag tycker inte att det är särskilt snabbt att ge ut ett album vartannat år. För oss musiker är det nog inte så hälsosamt att det går så lång tid. Jag skriver mycket mer musik än vad jag släpper. Om jag fick bestämma skulle jag ge ut en skiva i halvåret, eller i alla fall en per år. Åtta låtar vartannat år är lite, men två år är ungefär vad det tar för hela processen; skrivande, inspelning, släpp, göra press, turnéer och så.
– Som tur är har jag gjort lite annat under det här året, bland annat samarbetat med Dylan Carlson och så sjunger jag på Jaye Jayles skiva.
Innan Emma Ruth Rundle blev soloartist spelade hon i band varav postrockarna Red Sparowes kanske är det mest kända. Men även experimentella Marriages har fått en del uppmärksamhet. Den första musik hon släppte som soloartist var en instrumentalskiva med gitarrsketcher – Electric Guitar: One (2011).
”Jag hade spelat i band så länge och ville verkligen utvecklas så att jag kunde göra saker på egen hand”
– Jag gjorde den i en van när jag turnerade med Red Sparowes, och jag spelade in genom att plugga in en gitarr rakt in i datorn. Anledningen till att det inte är sång med är för att jag inte kunde sjunga i vanen. Musiken på skivan är mer en tolkning av de landskap som susade förbi. En helt annan ingång än vad de senare albumen haft. Den skivan är mer improviserad än låtbaserad.
Hur kom det sig att du satsade på en solokarriär?
– Jag hade spelat i band så länge och ville verkligen utvecklas så att jag skulle kunna göra saker på egen hand och inte behöva vara beroende av andra. Mycket för att fortsätta att vara produktiv och turnera. Att etablera mig själv som soloartist har varit viktigt för mig som musiker.
Hur skulle du säga att ditt sound har utvecklats?
– Electric Guitar: One är som sagt mer åt ambienthållet, Some Heavy Ocean är lite av en folkskiva med grungeinfluenser. Marked For Death tänker jag mycket på som en ren rockskiva, medan den nya är som en blandning mellan alla projekt jag varit involverad i. Lite postrock, lite grunge, lite psych…
– Efter att vi slutade spela med Marriages så har jag saknat att spela den typen av lite hårdare musik, och det är nog därför jag anammat det i mina sologrejer. När jag gjorde Some Heavy Ocean, som är lugnare och mer folkinspirerad, spelade jag ju samtidigt med Marriages.
”Jag lyssnar mer och mer på metal, kanske som ett resultat av att jag turnerat mycket med hårdare band”
Har din musiksmak förändrats med åren?
– Jag tycker inte att min musiksmak ändrats så mycket, har alltid haft rätt bred smak. Men jag lyssnar mer och mer på metal, kanske som ett resultat av att jag turnerat mycket med hårdare band?
Jag har förstått att Smashing Pumpkins varit viktiga.
– Ja! Jag älskar Smashing Pumpkins.
Saknar du att spela i band?
– Ibland kan jag sakna det, mest det att man spelar regelbundet med andra musiker. Som det är nu så spelar vi bara ihop precis innan en inspelning eller en turné. Med banden så repade vi några gånger i veckan och jag saknar den gemenskapen. Speciellt med en trummis faktiskt.
Kärleken till Evan Patterson har lett till en flytt från Los Angeles till Louisville, Kentucky.
– Louisville ligger typ i mitten av USA, vid Ohiofloden. Vädret är rätt extremt, det är antingen väldigt varmt och kvavt eller superkallt. Men det bor mycket bra folk där, många bra musiker, det gillar jag med staden. Men det kommer alltid att kännas litet för mig – jag är ju från LA, konstaterar Emma.
Tror du att staden du bor i påverkar hur du skriver musik?
– Ja, på en del sätt. Det är ett par låtar på senaste skivan som handlar om att lämna Los Angeles. Som ”Dead Set Eyes” och ”Apathy on the Indiana Border”. Louisville ligger på gränsen till Indiana, så den sistnämnda handlar om mina känslor inför att bo där. Jag tycker inte att landskapet där är särskilt inspirerande.
”Men å andra sidan vet jag inte om det LA jag saknar ens finns kvar längre”
– Jag har bott i Portland också så jag saknar västkusten. Och havet! Men å andra sidan vet jag inte om det LA jag saknar ens finns kvar längre. Det är en stad som ständigt förändras, saker byggs upp och rivs ner, stadsdelarna ändrar karaktär så mycket. Jag har bott i Highland Park och Echo Park – och dessa ställen är helt annorlunda nuförtiden.
Vid kvällens merchbord finns, förutom vinyler och t-shirts, prints med hästar som Emma har målat. Konsten är för tillfället mest en hobby men hon hoppas på att kunna utveckla detta till något mer i framtiden.
– Jag hade älskat att ha en karriär även som konstnär. Hittills har jag bara haft en utställning, men den gick väldigt bra. Jag tror att det tar 15-20 år innan jag lyckas komma någonstans inom bildkonsten, men jag vill verkligen. Det lär komma en tid då jag inte längre kan turnera, det är väldigt fysiskt krävande, avslutar Emma som bara någon halvtimme senare ställer sig på scen och levererar ett av årets bästa gig.
