Blackberry Smoke sammanfattade sin låtskatt på Pustervik

Foto från spelningen i Stockholm

Det var en helt underbar oktoberkväll. I Vitsippsdalen vid Botaniska trädgården i Göteborg stod tiden stilla och den lilla stigen slingrade sig försiktigt fram mellan höstlövsmattan på marken. Löven knastrade sådär löjlig vackert under skorna och parallellt med stigen rann vattnet långsamt fram i sin fåra. Den vackra rödhaken agerade solist i härligheten med det porlande vattnet som kör. Det skapades med andra ord snabbt naturlig höstmagi. Denna onsdagskväll stod Blackberry Smoke på Pusterviks stora scen och det var slutsålt sedan länge.

Blackberry Smoke kommer från Atlanta, Georgia och bildades i början av 2000-talet. De har en ganska stor publik i Sverige och har varit här åtskilliga gånger genom åren. Om man ska försöka beskriva musiken så rör det sig om en mix av ren hårdrock, sydstatsrock á la Lynyrd Skynyrd samt emellanåt lite inslag av country.

Men vi börjar från början. Jag kom till fina Pustervik strax efter åtta och då hade förbandet Quaker City Night Hawks inlett och jag ställde mig på golvet framför scenen när de höll på att spela ”Rattlesnake Boogie”. Även när det gäller detta band rör det sig om sydstatsrock.

Kvartetten spelade i ungefär 45 minuter och tankarna svävade snabbt iväg mot Mississippi långt där borta i väster. Det lät riktigt bra och höjdpunkterna var blytunga ”Mockingbird” och ”Beat the Machine”. Den sistnämnda bröt mönstret och fick tankarna att istället röra sig mot The Rolling Stones och mästerverket ”Sympathy for the Devil”.

Det kändes inte alls konstigt när högtalarna en stund senare bjöd på The Black Crowes ”Let Me Share the Ride” och när Chuck Berrys klassiker ”The Promised Land” fyllde Pustervik, dock med Elvis Presleys fantastiska röst, så gick Blackberry Smoke på scen.

De inledde med ”Fire in the Hole” i snyggt rött strålkastarljus och följde omgående upp den med nya ”Nobody Gives a Damn”. Det kändes som en lite trevande inledning, men när fina ”Good One Comin’ On” startades så gungade Pustervik igång på allvar.

Det blev en spelning som höll på nästan två timmar och bjöd på en bra sammanfattning av bandets låtskatt från debutalbumet Bad Luck Ain’t No Crime från 2004 till senaste albumet Find A Light som släpptes i våras.

Om jag väljer att fokusera på tre höjdpunkter så blir det fina ”Pretty Little Lie” och nya ”Medicate My Mind”, där Charlie Starrs röst kanske framstod allra bäst under kvällen, samt den långa och snygga ”Sleeping Dogs” som i mitten bjöd på The Beatles ”Come Together”.

Tyvärr blev inte ”One Horse Town” så bra som vanligt i slutet, men allra sista extranumret ”Ain’t Much Left of Me” kompenserade det med råge.

Det fanns en tid när jag betraktade Charlie Starr som en ”ny” Chris Robinson och jag har haft förmånen att följa dem på olika sätt under många år. Båda är fantastiska musiker och jag hoppas att våra vägar möts många gånger även i framtiden.