Efter ett gäng skivor både på egen hand och i olika band har Christian Kjellvander blivit något av en veteran i musiksverige. Nu på fredag återvänder han med sin sjätte soloskiva, Wild Hxmans, där han inspirerats av Metallica och Silver Jews.
För den som följt med i svenskt musikliv de senaste decennierna är det svårt att ha undgått Christian Kjellvanders gärning. Sedan mitten av 90-talet har han släppt ifrån sig skivor, först i banden Loosegoats och Songs of Soil och sen början av 2000-talet på egen hand. När hösten nu är över oss är det dags igen. Den 26 oktober ser Wild Hxmans, Christian Kjellvanders sjätte soloplatta, dagens ljus. För musikern som till vardags håller till i en gammal missionskyrka på landsbygden utanför Katrineholm innebär skivsläppet att livet får en annan prägel den närmsta tiden, en förändring han inte har något emot.
– Jag älskar det här berg- och dalbanelivet. Ibland är det flytande och ett hyfsat stilla liv och så helt plötsligt är det skarpt läge. Det passar mig bra tror jag, säger Christian Kjellvander över telefon från den redan nämna missionskyrkan som både rymmer bostad och studio.
Det är en förmiddag i början av oktober och fortfarande några veckor kvar till Wild Hxmans når publiken. Grunden till skivan kom till redan för några år sedan, i samband med släppet av Christians förra album A Village: Natural Light.
– För mig är spannet från att du är klar med en skiva till den släpps en extremt kreativ tid. Det är ofta en ganska lång period där du är fri, från dig själv fram för allt, vilket gör att kreativiteten står i något slags zenit. Jag brukar sätta ett groundwork där. Jag bjuder hit en trummis och så spelar vi tillsammans i några dagar. Ur det brukar embryot till många av låtarna som sedan hamnar på nästa skivan komma, berättar han.
Resultatet den här gången blev en sju spår lång skiva där rörelse är ledordet, både musikalisk och textmässigt.
– Det är min akilleshäl, jag tycker att det är musikens uppgift att sätta oss i rörelse på något sätt. Jag är övertygad om att perspektiv är det viktigaste man kan få som människa, att man hela tiden ska utmana sig själv.
”Jag är övertygad om att perspektiv är det viktigaste man kan få som människa”
Flera av albumets spår utspelar sig på specifika geografiska platser runt om i världen. I ”Faux Guernica” är det Baskien som är spelplatsen medan ”Curtain Maker” är sprungen ur ett möte med en syrisk kvinna i Verona. För Christian har texterna blivit ett sätt att hantera sina egna upplevelser och det som händer i samhället i stort. På Wild Hxmans mynnade det förhållningssättet ut i att många av låtarna berör teman som flykt och tillhörighet.
– Grunden i mitt textskapande är någon slags loggvariant, jag skriver om saker jag upplevt och platser jag varit på. Sedan är det inte nödvändigtvis mina berättelser. Jag försöker förstå andra människors känslor utifrån mina egna erfarenheter. Det som är framför mig dagligen är människor som både tvingats och valt att lämna sina länder och hitta nya sammanhang, det är omöjligt att inte påverkas av det.
Musikaliskt är Wild Hxmans en kontrastrik skiva. Lågmälda partier blandas med mer intensiva och larmande, musikaliska stämningar avlöser varandra som scener i en film. Vid något tillfälle dyker ett riff upp som skulle kunna höra hemma på valfri metalplatta vilket inte känns helt far out när Christian berättar om skivans inspirationskällor.
– Från början var min tanke att jag skulle göra en skiva som lät som Ride the Lightning med Metallica. Jag ville att den skulle vandra på det sättet som den skivan gör. Den har såna ytterligheter, det vackra och hårda, men det finns ändå en röd tråd i sammanhanget och ljudet. Som alltid så börjar man i en idé som man glider ifrån under processen men tanken var att skivan skulle kännas väldigt flytande. Att vad som helst skulle kunna hända utan att det kändes sökt.
När jag lyssnar på skivan är det framför allt ögonblicken av klarhet som fastnar hos mig, det är som att musiken vid några tillfällen spricker upp och bara är. Lite som när solen bryter igenom molntäcket en mulen dag. Sökte du dom stunderna eller är det något som bara har uppstått?
– Man jagar alltid de där ögonblicken, och ibland kommer de. Såna ögonblick är underbara, särskilt när de kommer med små medel. Det kan vara en ton som ligger precis rätt, eller ett durackord som bryter av från det andra.
Vi fortsätter prata inspirationskällor och kommer från olika håll in på Astral Weeks av Van Morrisson och Starlight Walker av Silver Jews, två på många sätt olika album med det gemensamt att de båda lyckats fånga en känsla av ett nu.
– Starlite Walker är en av mina topp-fem skivor någonsin. Bandet går in i studion i fem dagar och kan knappt spela. Ett rum, några dudes och ett gäng jävligt bra texter. Den känslan kommer jag aldrig tröttna på. Allt som har känslan av en stund på jorden, ett ögonblick av klarhet, det kommer alltid att inspirera mig.
”Jag har hjärtat till vänster men den lilla liberalen i mig tycker det är underbart hur musikbranschen ser ut idag”
Med en karriär som sträcker sig över tre decennier har Christian Kjellvander varit med när musikbranschen förändrats. Från 90-talets storhetstid till idag när branschen är allt mer fragmentarisk och uppsplittrad. Trots det upplever han inte att förutsättningarna att göra musik har försämrats, snarare tvärtom.
– Jag gillar ju hur det är idag med många små aktörer. Jag har hjärtat till vänster men den lilla liberalen i mig tycker det är underbart hur musikbranschen ser ut idag. Det är väldigt transparent, det syns om folk lyssnar på din musik eller om de inte gör det. Min övertygelse har alltid varit att bra musik nästan alltid når sin publik till slut, säger han och fortsätter.
– Jag har alltid kunnat vara fri och göra vad jag vill och det tror jag är en förutsättning för att man ska kunna göra musik som man kan stå för. Jag tror att jag haft en del tur men jag har lyckats behålla en publik. Sedan har jag aldrig velat bli större utan varit nöjd med att det kommer 150 personer på spelningarna, då blir det nog lättare att göra sin grej fullt ut utan att behöva kompromissa.
