HYMNs hippiehöst del 2: Make Love Not War

Buffalo Springfield

Det har blivit dags för del 2 i höstens stora artikelserie där Joseph Pollack skriver om hippierörelsen.

“There’s something happening here
What it is ain’t exactly clear
There’s a man with a gun over there
Telling me I got to beware”

De inledande raderna i Buffalo Springfields “For What It’s Worth” handlar om en serie sammandrabbningar mellan demonstrerande hippies och poliser på Sunset Strip i Los Angeles under mitten av 60-talet.

På grund av förhindrad trafik, alkohol och drogmissbruk så började området få nog. Försök att strypa barernas och klubbarnas rättigheter fick enormt motstånd av de hippies som hängde där. Bland annat Jack Nicholson och Peter Fonda var med och demonstrerade. Man menade att stadens politiker och poliser gjorde intrång på deras medborgerliga rättigheter.

Så här i efterhand kan det kännas lite genant; att läsa om hur Jack Nicholson var ute och demonstrerade för sin rätt att få festa medan landets afroamerikanska befolkning kämpade för att få grundläggande mänskliga rättigheter.

I första delen av den här serien skrev jag om Nature Boys och beatniks, hur dessa i kombination med varandra började lägga grunden för hippierörelsen. En bidragande faktor var förstås Vietnamkriget som ökade på rörelsens storlek något enormt. Men redan innan dess hade Allen Ginsberg, en känd beatnikförfattare, blivit lockad av hippiekulturens estetik och i synnerhet hallucinogena droger. Det resulterade i att andra beatniks såsom Jack Kerouac förlorade respekten för honom. Hippies gillade att uttrycka sig, milt sagt. Med färger, nakenhet och tydliga ställningstaganden. Medan beatniken mer skulle vara cool, avslappnad och höll låg profil.

Det var 1965 som hippierörelsen tog fart på riktigt, både på grund av ovan nämnda händelser på Sunset Strip. En betydande grupp var Ken Kesey and the Merry Pranksters. Deras ledare, författaren Ken Kesey, var av åsikten att LSD öppnar sinnet. I ett försök att förändra samhället från grunden åkte de runt i USA i en färgglad buss och bjöd alla på den då lagliga drogen, medan bandet Grateful Dead bidrog med stämningsfull musik. De ställde upp skyltar med frågan “kan du passera syratestet?”. Alla gillar ju en utmaning.

The Greatful Dead

Det hölls också liknande evenemang, för exklusivt inbjudna, på en ranch i Nevada kallat “Red Dog Experience”, där gäster, bland annat musiker från bandet Jefferson Airplane, fick ingå i sessioner där de tog peyote och spelade musik ute i öknen.

Inspirerade och tillbaka i San Francisco började folk anordna liknade evenemang. En festival med det inte så diskreta namnet “trips festival” hade över 10 000 besökare. San Francisco var vid det här laget hippierörelsens huvudstad. Medlemmar ur Grateful Dead, Jefferson Airplane och The Charlatans bosatte sig i området Haight-Ashbury. Samtidigt bildades The Doors i Los Angeles.

En stor anledning till hippierörelsens spridning, som många annars missar, är fanzinen. Små undergroundtidningar började poppa upp i de flesta större amerikanska städer. Mycket tyder på att det är på det viset de mer kommersiellt breda konstnärerna, musikerna och filmskaparna fick nys om rörelsen. Och de blev fängslade. Musikalen Hair sattes upp på off-broadway och fick rubriker genom en nakenscen. Beatles började anamma hippieestetiken. Easy Rider, en film med väldigt tydliga influenser från hippies och psykedeliska droger kom ut på bio. Och Scott McKenzie sjöng 1967:

“If you’re going to San Francisco, be sure to wear some flowers in your hair”

Låten blev en hit och inspirerade tusentals människor att besöka San Francisco med blommor i håret. De blev kända under namnet “flower children”.

Trots att LSD blev illegalt 1966 så levde hippierörelsen vidare, så till den grad att sommaren 1967 är känd under namnet “the summer of love”. Anledningarna är många, men i huvudsak för att det arrangerades stora festivaler runtom i San Francisco, som lockade enorma publiker.

En bidragande faktor var också att större medier började skriva om hippierörelsen. I en artikel i TIME Magazine beskrevs vad de kallar för “the hippie code”:

“Do your own thing, wherever you have to do it and whenever you want. Drop out. Leave society as you have known it. Leave it utterly. Blow the mind of every straight person you can reach. Turn them on, if not to drugs, then to beauty, love, honesty, fun”

Och att lämna samhället är vad en man vid namn Stephen Gaskin gjorde. På San Francisco college höll han under hela 1967 en öppen diskussion där runt 1500 elever närvarade varje tillfälle. Diskussionen ledde några år senare till att de köpte en landyta på över 4 kvadratkilometer i Tennessee och med 60 bussar fullt lastade med människor som ville lämna stadslivet, tog de sig ut på landet och startade “The farm”, som finns kvar än idag.

Allt var dock inte frid och fröjd. Hippierörelsen var trots allt fortfarande präglad av den samtida kvinnosynen och många män utnyttjade hippierörelsen liberala syn på sexualitet för sin egen vinning. En som kom att ta detta längre än någon annan är en man vid namn Charles Manson. Honom ska vi prata om nästa gång. Peace out.