Phosphorescent: ”Jag tog egentligen aldrig en paus från musiken”

Pressfoto

Matthew Houck anländer till Berns salonger iförd jeans, skinnjacka, keps och en Phosphorescent-t-shirt. Exakt samma kläder som han senare uppträder i.

Att spela live iförd sin egen merchandise är brukligt om du spelar i Iron Maiden eller Judas Priest. Men knappast väntat för en artist som sysslar med den typen av countrydoftande indiepop som Phosphorescent gjort sig känd för. Fast det finns i och för sig ingenting som känns särskilt typiskt med Matthew. Han är en musikalisk vilde, som på något sätt lyckats göra sig bekväm i det obekväma.

Matthew slår ut med armarna och säger ”amazing!” när han går mot scenen inne på Berns.

– Förra gången jag var här spelade vi på ett annat ställe. Det var fint. Alltså på ett sådant sätt att det inte var anmärkningsvärt fult i alla fall. Men det här måste vara en av de vackraste lokaler som jag vistats i! Man kan se att stället inte byggdes för någon som mig [skrattar].

Du spelade på Debaser Medis sist och jag tror att jag fick värmeslag den kvällen.

– Det fick jag också! Det är utan tvekan den varmaste spelningen som jag har genomfört i hela mitt liv.

Vi letar oss till frukostserveringen inne på Berns för att sätta oss och prata. Matthew behöver sitt kaffe säger han. Det är det enda kravet han har, en kopp svart kaffe.

Det var sommaren 2014 som du spelade på Debaser. Lite mindre än ett år efter att du släppt din bäst säljande skiva Muchacho. Efter det har det varit ganska tyst om dig…

– Ja, men jag tog egentligen aldrig en paus från musiken. Utan det bara blev på det sättet, att livet kom emellan. Det hände mycket i mitt liv, fast bara bra grejer. Jag gifte mig och skaffade barn med Jo som var med och spelade på den turnén. Men jag har hela tiden skrivit låtar i bakhuvudet och klottrat ner saker då och då. Jag har alltid vetat att det ska spelas in ny musik, men har väntat på rätt tillfälle.

”Väl i Nashville köpte jag en inspelningskonsol, en MCI från 1976, som var i behov av väldigt mycket omvårdnad”

– Vi lämnade New York och flyttade till Nashville. Väl i Nashville köpte jag en inspelningskonsol, en MCI från 1976, som var i behov av väldigt mycket omvårdnad. Jag tänkte typ att det skulle ta mig en månad att fixa den, men det tog mig över ett år. När den väl var klar så fick vi ett till barn, och inspelningen fick vänta. Senare hittade jag en tom lagerlokal som var helt enorm och skulle passa perfekt som studio. Enda problemet var att den var i behov av ännu mer omvårdnad än den jävla konsolen.

– Det tog mig nog ännu ett år att få klar studion och fixa väggarna, taket och få allt på plats du vet.

Fixade du studion själv?

– Ja, i princip. Jag hade lite hjälp ibland, men på det stora hela så gjorde jag det själv.

Du är händig alltså?

– Nej, faktiskt inte ett dugg. Men Youtube är en välsignelse för lekmän som försöker dra ner på kostnader. Det tog sin tid men jag är nöjd och till slut var det där jag kunde spela in den nya skivan C’est La Vie.

Pressbild

Jag måste bara backa bandet lite till att du tidigare nämnde din fru Jo som var med och spelade på den förra turnén. I musikpress har det vid upprepade tillfällen framställts som att du stod på ruinens brant i destruktivitet under den förra turnén, men att du sedan träffat ditt livs kärlek och nu blivit stabil nog för att spela in igen.

– Ja, jag har också läst det där. Det är så otroligt mycket som är fel i den historien som på något sätt har blivit sanningen om mig. Den bild som man försöker sälja in antar jag. Jag träffade henne innan jag spelade in Muchacho, hon spelade in på den skivan och var med på hela turnén. Vi har alltså varit ett par ett bra tag nu och det där om att de senaste årens tystnad beror på att jag behövde räddas… Ja, det stämmer helt enkelt inte. Om hon nu ska ses som min räddning så var jag ju redan räddad när vi var här senast också.

”Jag vet bara inte riktigt om jag håller med om att jag skulle låta gladare på den här skivan än på den förra”

Är det något av det som stämmer då? Om din tidigare destruktiva livsstil.

– Ja. Alltså jag har varit fullständigt vettlös och levt på ett sätt som ingen är byggd för att leva. Det där har lugnat ner sig till en viss utsträckning. Tyvärr inte lika mycket som det låter om man läser den där historien som diktats ihop om mig. Jag är mycket lugnare, men jag skulle kunna ta det ännu lugnare. Till viss del har det förbättrats av att ha min fru med mig på turné helt klart.

Den här skivan har ju nästan marknadsfört som en ny och gladare Phosphorescent. Är det också falskt?

– Ja, det är också lite falskt… Nej men alltså jag är lyckligare än vad jag någonsin varit, på flera sätt egentligen. Jag vet bara inte riktigt om jag håller med om att jag skulle låta gladare på den här skivan än på den förra. Det finns mycket sorg här också.

Låten ”C’est La Vie No 2” är ju otroligt sorglig på något sätt. Det finns en enkelhet där när du bara nämner saker som du brukade göra, för att sedan konstatera att du inte gör dessa saker längre. Det är ju en personlig låt, men jag som lyssnare kan ändå relatera den till mitt eget åldrande och den förändring det innebär.

– Jag blir så glad över att du nämner just den. Det är en otroligt viktig låt för mig, den viktigaste på den här skivan helt klart. Det finns en acceptans kring åldrandet också, så jag tänker inte på låten som medvetet sorglig egentligen. Fast det finns ett lugn och en… sorg [skrattar]. Du har nog rätt i att den låten är sorglig.

– ”C’est La Vie No 2” är ändå den låten som knyter ihop albumet för mig, den röda tråden. Alla låtar på skivan har som sina distinkta personligheter, och det kändes lite spretigt innan den låten kom med. Jag ville egentligen ha den låten som första singel, men skivbolaget pushade för att jag skulle ge ut ”New Birth of England” först. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt som lyssnade på det. För det är en glad låt och det har kanske bidragit till den där påhittade historien om den pånyttfödde Phosphorescent som vi snackade om.

Retar det dig att folk försöker marknadsföra dig på ett visst sätt, eller har synpunkter på hur du bör göra?

– Jag hatar hela det där spelet som finns i branschen. Fast jag bråkar nog mindre nu än vad jag gjorde tidigare. Jag har ju alltid försökt att separera mitt privatliv och den musik jag skapar. Det är också därför jag valt att ge ut min musik under namnet Phosphorescent istället för Matthew. Jag gjorde nog inte min karriär några tjänster genom att gå den väg jag gick.

Du har ju vid flera tillfällen lagt in små textrader från kända låtar och sedan byggt vidare på dessa. Det kändaste exemplet är väl just ”Song For Zula” där du börjar med textrader från ”Ring Of Fire” för att sedan leka med den formuleringen. Är det ett sätt att hylla musiken som konstform?

– Ja, det kan man nog säga. Musik har varit min livlina under många år och jag vill vara tydlig med hur mycket den har betytt, musiken är ingenting jag äger utan den är någonting jag lånar. Jag kan faktiskt lyssna på mina låtar och koppla bort mig själv helt från musiken, bara bedöma den som just ett stycke musik. Jag gör musik som jag själv tycker om att lyssna på.

”Produktionsmässigt hade jag gjort mycket annorlunda i dag, men det är inget jag går och mår dåligt över”

Du har ju släppt massor av plattor innan Muchacho som blev ditt stora genombrott. Har du funderat på varför det dröjde så lång tid innan det riktigt hände för dig?

– Jag har funderat osunt mycket på det. Jag hade ju användning för pengar långt innan Muchacho och hade inte klagat om jag fått lite deg under mina första tio år som heltidsmusiker också. Jag är fortfarande stolt över alla mina skivor, särskilt Pride som jag tycker står sig väldigt bra fortfarande. Egentligen tycker jag inte att jag har gjort några stora misstag på någon av mina skivor textmässigt. Produktionsmässigt hade jag gjort mycket annorlunda i dag, men det är inget jag går och mår dåligt över – utan jag gjorde så gott jag kunde då.

Vad lyssnar du själv på nuförtiden. Lyssnar du mycket på ny musik?

– Ja och nej. Jag lyssnar på gamla människor som gör ny musik. Den sista Leonard Cohen-plattan och Bob Dylans Tempest är skivor jag lyssnat mycket på under den tid jag skapade den här plattan till exempel.

”Den sista Leonard Cohen-plattan och Bob Dylans Tempest är skivor jag lyssnat mycket på”

Tempest är ju faktiskt en av Dylans bästa plattor överhuvudtaget.

– Alltså mannen, jag måste få en high-five på den! Överhuvudtaget så är han ju inne i sin mest spännande kreativa fas mellan Time Out of Mind och Tempest. Skivorna som kommit där emellan är ju också helt otroliga. Love and Theft är ju briljant den också. Det är så otroligt inspirerande att han kan överträffa sig själv i den åldern och med det arvet han har bakom sig.

Huruvida Matthew kommer att överträffa sig själv när han passerat 70 återstår att se. Men under spelningen på Berns står det klart att det har varit väntan värt, dessa fem år som passerat. De nya låtarna spelas med en sådan övertygelse och glöd att det är svårt att inte gå på den påhittade bilden om den pånyttfödde Phosphorescent.

Vemodet, fyllorna och de nattliga ångestattackerna är fortfarande närvarande i text och musik. Men det finns ett ljus i slutet av tunneln som kommit närmare. Matthews musik har aldrig varit helt nattsvart, utan ljuset har alltid funnits och tåget har färdats mot det. På något sätt känns det som att vi är närmare slutet av tunneln nu än där han lämnade oss för fem år sedan.

Huruvida han gör en Dylan och kommer ut som nyfrälst om några år återstår att se. Det enda jag vet är att jag uppskattar utvecklingen, det är ganska klädsamt med lite livslust ibland.