Kalle Berg: ”Vanligt folk” behöver utsättas för en rejäl dos Vanligt Folk

Vanligt folk. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto.

”Vanligt folk” skulle behöva utsättas för en rejäl dos Vanligt Folk. För att skakas om i sina grundvalar. För att påminnas om teknikens oroande utveckling. För att injiceras med lite mörk materia, tycker Kalle Berg.

Nordax Bank kör just nu en reklamkampanj för lån, där ”även vanligt folk ska kunna få lån”. Vanligt folk i reklamen är människor utan fast anställning. Att det numera tillhör epitetet ”vanligt folk” att jobba timmar, i projekt eller på ackord säger extremt mycket om Sverige 2018. Det upphöjer också majoriteten av landets musiker till ”vanligt folk” – från att tidigare ha ansetts vara någon slags kulturella daglönare, för evigt dömda att underhålla de övre samhällsskikten med ögonblicksbilder från själens falnande höstträdgård.

Ett band som redan pre Nordex Banks reklamkampanj tog fasta på artistens nya roll som ”vanligt folk”, åtminstone till namnet, är bandet Vanligt Folk från Göteborg. 2013 spåddes de en lysande karriär i creddiga göteborgsmagasinet Djungeltrumman, och kallade själva sin musik för ”en betraktelse av samtiden”. Om man bortser från det självklara – att i princip all svensk musik sedan Orups ”Stockholm” har varit just betraktelser av samtiden – ger en titt på bandets låttitlar vid handen att detta ”samtiden” är en hård och kall plats. ”Svårt kristen” heter till exempel en bit, som torde appellera till de KD-anhängare som gick med i partiet i en tid då Jesusrörelsens kärleksfulla etik, snarare än dagens främlingsfientliga svärmerier, vägledde dess politik. Ljudbilden är fariséisk: kall och hetsig.

Vanligt Folk, som fortfarande 2018 inte kan sägas ha fått sitt publika genombrott, släppte nyligen skivan Hambo. En våldsamt experimentell skiva där man helt tycks övergivit tanken på välljud. Istället serveras vi hysterisk poetry-slam i ”Hemma med familjen” och manierad anti-disco i ”Hitlers dreamboy/Och flickor”. Sången, som ändå fanns med som krydda i trions tidigare släpp, har nu genomgående bytts ut mot autotunade, dystopiska stönanden. Ett ”mad album of mutant EBM-in-dub” kallas plattan på det cyberbaserade indiemeckat Boomkat. Steget till ett lysande genombrott i de breda folklagren, eller för att prata realpolitiskt; en slags musikalisk uppgörelse i mitten, känns plötsligt fruktansvärt långt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad som skulle hända om musik som Vanligt Folks skulle bli musik för vanligt folk.  Även om majoriteten av bandets senare låtar är olyssningsbara i nyktert tillstånd – på samma sätt som Bruno K Öijers skiva med Brynn Settels, Skugga Kommer från 1986, är olyssningsbar för alla som inte ägnat minst tre-fyra år åt att nitiskt följa alla järnvägsspår i Europa bara för att slutligen tvingas inse hur de alla slutar på en ödelagd station, mitt i den träskmark som utgörs av ens eget undermedvetna  – skulle en armé av svenska Vanligt Folk-fans kanske kunna få någonting extraordinärt att hända i detta av normalitet förlamade land.

Jag föreställer mig hur tusentals människor marscherar Avenyn upp och ner i takt till ”Rasseboogie”, anförda av en liten kärntrupp av demoniska jycklare som entusiastiskt jonglerar med molotovs. Jag ser ett rave mitt i Nordstan, där kulturtörstande, utflyttade bohemer från Ringön utrustade med ögonbindlar rör sig spastiskt tillsammans, som en kåt orm med epilepsi, i en massiv protest mot köptemplets själva existens.

Eftersom dylika scenerier förverkligade antagligen skulle spä på den rådande oron i riket, ni vet den allomfattande nervositeten för samhällets fullständiga sönderfall, lär de väl dock fortsatt hållas tillbaka av en mur av mainstream. Vilket är tråkigt, för jag är övertygad om att vanligt folk skulle behöva utsättas för en rejäl dos Vanligt Folk. För att skakas om i sina grundvalar. För att påminnas om teknikens oroande utveckling. För att injiceras med lite mörk materia som motpol till allt vitt och fräscht som hela tiden slängs, köps nytt, slängs, köps nytt. Det är Nordax för det, som banken fyndigt uttrycker saken.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.