Arkivbild. Foto: Annika Berglund/Rockfoto
Med en över tjugo år lång karriär och en hel drös med album i bagaget är Seattles Damien Jurado en av samtidens mest stabila singer/songwriters. Att det är utsålt på lilla Folk å Rock i Malmö är därför ingen större chock. Publiken är honom trogen, och vice versa.
I somras var jag på roadtrip på Sardinien och i samband med detta släpptes Jurados senaste skiva, The Horizon Just Laughed – ett stycke musik som fick agera soundtrack till långa bilsträckor under denna resa. Albumet, som är alldeles lysande, visade sig vara perfekt bilåkarmusik och väldigt kompatibelt med italienska berg, turkosa hav och snirkliga småvägar i ögonvrån.
I’m Kingfisher – Thomas Jonssons senaste soloprojekt som släppte utmärkta albumet Transit tidigare i år – inleder kvällen. Det är tredje gången han turnerar med sin husgud Jurado och musikmässigt är det en gjuten dubbel.
Att Jonsson inspirerats av dels Damien Jurado men också av Jason Molina (han bär en Magnolia Electric Co-tshirt kvällen i ära) är något som hörs tydligt under framträdandet. Med en stor men darrande röst levererar han nummer med känslorna utanpå – vare sig det rör sig om kärlekslåtar eller ”sjöfararsånger”.
Jonssons gitarrspel är väldigt intressant att följa, ofta känns det som att han spelar som att det vore på liv och död. Att han inte använder plektrum gör att jag tänker att han måste ha ganska ont i fingrarna efter en spelning. Själv får jag ont i hjärtat av att höra strålande versioner av favoriterna ”What Good Would Loving Do Me Know” och ”Sarajevo”. En bedårande öppning på kvällen.
När sen kvällens huvudakt, svartbågade Damien Jurado och den gitarrspelande kollegan Josh Gordon, sätter sig sida vid sida på scenen är publiken knäpptyst. Tur är väl det för när Jurado börjar sjunga gör han det väldigt tyst och svagt. Ihop med Gordons lekfulla gitarrspel skapas ett extremt Nick Drake-doftande sound. En artist jag aldrig tidigare förknippat med Damien Jurado, men som känns som en given referens denna kväll.
Spelningen handlar i mångt och mycket om senaste albumet och magiska singeln ”Percy Faith” – där Jurado för första gången under kvällen höjer rösten – får enorma applåder. Men allra gladast blir vi nog ändå av ”Sheets” (2008) som tillsammans med ”Ohio” (som vi tyvärr inte får höra ikväll) tillhör artistens mest älskade alster.
Även om Damien Jurado är mästare på att skriva ”sad songs” är han allt annat än inåtvänd utan levererar anekdot efter anekdot som får publiken att skratta. Han nämner också att de flesta låttexter han skrivit inte är självupplevda, utan att han snarare skapar mörkare musik ju lyckligare han blir.
Men allt är inte frid och fröjd. Tidigare i år gick vännen och kollegan Richard Swift bort, endast 41 år gammal, vilket leder till en hedrande cover av Swifts ”The Novelist”. En av kvällens absolut finaste stunder. I hård konkurrens med det visseloutro vi bjuds på efter ett par extranummer.
Jag har sett Damien Jurado rätt många gånger live vid det här laget, men jag skulle kunna tänka mig att se honom varenda vecka livet ut. Han är och förblir nämligen en av vår tids bästa musiker, låtskrivare, sångare och historieberättare om man frågar mig.
Folk å Rock är förövrigt en av Malmös mysigare konsertlokaler och jag kan varmt rekommendera snickerskakan med vit choklad.
