Arkivbild. Foto: Jesper Berg/Rockfoto
Levellers fyller 30. De har under året firat med att släppa nya albumet We The Collective och ge sig ut på en Greatest hits-turné som når Malmö i början av oktober.
Nämnda We The Collective, Levellers elfte fullängdare, den första på sex år, består till största delen av gamla hits i avskalade, akustiska tappningar. Bland de nya och jämförelsevis rätt bleka versionerna av Brightonbandets mest välkända låtar, döljer sig dock ett guldkorn. Singeln ”Drugs Bust McGee” visar ännu en gång vilken begåvad historieberättare de har i sångaren och frontfiguren Mark Chadwick och att de inte tappat något av känslan för minnesvärda melodier.
Jag hade gärna hört ”Drugs Bust McGee” ikväll. Dock står det redan från början klart att bandets historia står i centrum. Under konserten räknar jag till inte mindre än fyra låtar från debutalbumet A Weapon Called The Word (1990), däribland den snygga och mycket effektiva avslutningen ”What You Know”.
Egentligen har inte särskilt mycket förändrats sedan dess. Levellers besitter fortfarande en ganska unik plats i det brittiska rocklandskapet. De gör melodiös folkrock med stort socialt patos, en idealism och energi som, likt basisten Jeremy Cunninghams långa dreads, vittnar om släktskapet med punken. Det är musik som gjord för allsång på brittiska pubar, men med en detaljrikedom som har fått inte minst de tre albumen att ringa in storhetstiden 1992 till 1995 (Levelling The Land, Levellers och Zeitgest). Det är dessa de fokuserar på ikväll och de har åldras mycket väl.
KB är välfyllt när konserten drar igång nästan på klockslaget utsatt tid. Många i publiken verkar ha hängt med sedan storhetstiden. Ikväll sparas det inte på krutet överhuvudtaget. Setlisten är publikfriande och gensvaret låter inte vänta på sig. Redan halvvägs in kommer största hiten ”One Way”. Levellers verkar dock själva rätt trötta på den vid det här laget. I uppföljande ”Too Real” och första extranumret ”15 Years” låter de 30-årsfirande veteranerna däremot knäckande vitala.
Bland höjdpunkterna hör också vackra ”Julie” som inleds ensam av Mark. Annars är det oftast violinisten Jon Sevincs melodislingor som driver låtarna framåt. När man ser dem live blir det än mer uppenbart hur viktig han är för Levellers-soundet. Innan ”This Garden” får även spexige gamla kompisen Steven Boakes komma upp på scenen och spela didgeridoo.
Spelningen som klockar in på drygt en och en halv timme går i högt tempo. Storhetstiden må ligga en bit bakom, men den energiska liveshowen var en viktig anledning till att de en gång i tiden blev Storbritanniens mest framgångsrika independent-akt.
De styr fortfarande själva över såväl den kreativa, som den affärsmässiga sidan av Levellers och arrangerar sedan 15 år även den årligt återkommande festivalen Beautiful Days, helt utan iblandning från kommersiella krafter. Likt idealismen har knappast heller intensiteten eller slagkraften i låtar som ”World Freakshow” eller ”Far From Home” avtagit med åren. Att se dem live är som att återse en kär gammal vän.
