Jag hade inte koll på att Kurt Vile hade varit med i The War On Drugs en gång i tiden. Första gången jag hörde talas om denna begåvade musiker var i samband med att han släppte plattan Childish Prodigy 2009 två år senare kom favoriten Smoke Ring for My Halo och jag såg honom för första gången i samband med det en varm augustidag på Pusterviks ovanvåning. Det var en fantastisk spelning.
Därefter har jag följt honom noga och det var även han som gav mig en helt annan medvetenhet om hur viktigt det är för mig att se så mycket som möjligt av en spelning, särskilt på festivaler där ett späckat program lätt kan distrahera.
Jag var i Barcelona 2013 på festivalen Primavera Sound och Kurt Vile spelade ganska tidigt en av dagarna, som vanligt med The Violators. Inledningen nådde inte helt fram till mig trots att jag älskar hans musik (det var ganska dåligt ljud) så jag var på väg att gå därifrån när han precis inledde ”Shame Chamber” (plattan Wakin on a Pretty Daze hade släppts precis innan festivalen) och hela spelningen vände. Resten är en av de vackraste upplevelser jag har haft på Primavera i Barcelona som jag har besökt några gånger. Så små är alltså marginalerna mellan att lämna en scen och tänka att det var ganska mediokert till att lämna en scen med ett minne för livet.
Jag vill så klart inte tala om för andra människor hur de ska göra, och det händer att jag också ser halva spelningar på festivaler, men när det gäller litteratur, filmer och konserter så försöker jag att få helhetsupplevelser från början till slut då det ger mig mest. Jag stänger till exempel väldigt sällan av en film tio minuter före slutet eller inleder en bok i fjärde kapitlet. På samma sätt är det med konserter.
Lördagen bjöd på strålande väder och det kändes nästan som en vårdag. Men höstlöven föll från träden och päronen dunsade i marken så att det verkligen var oktober rådde det ingen tvekan om. Pustervik var knökfullt och spelningen med Kurt Vile var slutsåld sedan länge. Vid niotiden gick de fyra musikerna på scen och det var svårare än någonsin att få en bra plats på golvet.
Vi bjöds på en bra mix av gammalt och nytt under de 90 minuter som spelningen höll på och det var genomgående riktigt bra ljud. ”Jesus Fever” i början passerade i blått och vitt sken där det blåa övergick till rött i mitten av låten. Avslutningen på långa och vackra ”Goldtone” i härligt orange ljus skapade kvällens mäktigaste ljudbild och nya ”Bassackwards” lät strålande.
Kvällens stora höjdpunkt blev när de i tur och ordning spelade ”Wakin on a Pretty Day”, ”Pretty Pimpin” och ”KV Crimes”. Det lyfte ordentligt från en redan hög nivå under den perioden.
Extranumren var också i samma nivå med ”Baby’s Arms”, som gjordes i en ganska lågmäld version, och avslutande ”Wild Imagination”.
Kurt Vile tackade publiken med att säga att han älskade oss vilket han även hade sagt åtskilliga gånger under spelningen. Vi tackade honom och bandet med stora applåder och jag lämnade därefter Pustervik och gled ut i den ljumma höstnatten.
