Kalle Berg: Det är briljant att sätta sig i en glänta och spela musik för ingen särskild

Kalle Berg funderar över vilka beteenden som kan vara bra att inspireras av om mänsklighetens fortlevnad ska säkras.

Jag vaknar en dag och slår på SVT:s Morgonstudion. Nyheten för dagen tycks vara att en FN-rapport återigen fastslår vikten av att snabbt agera för att motverka klimatförändringarna. Denna gång heter det att det är oerhört bråttom; att vi inom en tioårsperiod med vårt beteende kan komma att avgöra hela världens framtid. Och ännu en gång, antar jag, kommer ingenting väsentligt att hända i frågan, worldwide. För så länge vinst, handel och tillväxt är budorden i vår djävulusiska globala civilisation får alla andra frågor stå tillbaka. Även den om mänsklighetens eventuella fortlevnad, tänker jag dystert och gör det enda jag kan för att mota den annalkande depressionen i farstun: jag sätter på Jesper Ganslandts kortfilm Skinnskatteberg från 2008, som beskrivs som ”en grupp människor som samlats i de västmanländska skogarna och som i gryningen börjar spela musik.”

Skinnskatteberg är en musikvideo som inte liknar någonting annat. Den baseras på kompositör Erik Enockssons drömska verk, främst kända som soundtrack till kritikerrosade Ganslandt-filmer som Apan, där Olle Sarri löper fullständig amok, och Man tänker sitt med sina skildringar av människor i sönderfall som hittar tröst i det vilda. Under sistnämnda (medialt upphaussade) film reste sig halva salongen på Hagabion i Göteborg successivt och gick ut, högljutt fnysande, då de trodde att de skulle få bevittna en Farväl Falkenberg 2.0. Vi andra satt kvar och förstod att vi upplevde något helt nytt, en jordad civilisationskritik och ett naturligt utanförskap. En svensk folklighet som var något annat än Volvo, Villa, Välstånd.

Men åter till Skinnskatteberg. Eller till skogen runt samhället. Hela filmens upplägg är detta: att en grupp sakralt högtidliga män har släpat ut sina instrument i bushen för att spela musik – som det verkar enkom för skapelsen an sich. Ingenstans syns någon publik till; ingenstans hörs några andra ljud än just Enockssons ohemult vackra musik, framförd under total stillhet och koncentration, samt ett stilla regn och någon i bandet som vid ett tillfälle frågar om det finns myggsprej.

Har vi myggsprej eller? Det är hela filmens talade dialog, förutom när de tillknäppta, sakrala männen mumlar om nån motorcykel som jag antar kör runt och gör livet surt i största allmänhet.

Anledningarna till att just Skinnskatteberg gör mig lugn i en upphettad värld är flera. Dels den briljanta idén att sätta sig i en glänta och spela musik för ingen särskild. Vidare slitgörat som det innebär (antar jag) att dra ut ett piano och ett par förstärkare i skogen. Det finns en trotsighet och en oförblommerad naivitet i den akten, som tangerar både Henry David Thoreaus anarkistiska natursvärmerier och Jesper Ganslandts filmgärning i stort.

Och även om min fru syrligt kommenterar att ”precis bakom kameran ligger det säkert ett villaområde”, och även om jag också hör trafikbruset i början, innan bandet börjar spela –  känns det tryggt på något sätt med dessa högtidliga och finstämda män i grupp, sittandes ute i naturen, spelandes Erik Enockssons märkliga stycken.

I den halvtimmeslånga filmen blir skogen till en kyrka, ett kloster, en tillflyktsort för alla oss som dagligen bryter ihop under tyngden av fossilsamhället. Som vore Skinnskatteberg med omnejd en centralort för Motståndet. Som vore Motståndet över huvud taget möjligt.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.