Linus Hasselberg – Granada, Granada

I min ljuva ungdom befann jag mig vid ett par tillfällen i en extremt subtil ytterkant av det indie-Falun som kom att fostra post-folkhemsbohemen tillika den Bright Eyes-älskande och numera ganska uppmärksammade fotografen Olof Grind. Varför skriver jag detta? Vet inte, men Grind är högst delaktig i Linus Hasselbergs skivprojekt Granada, Granada. På resande fot 2017 i, just det, Granada bland annat, har grabbarna grus gjort en konceptuell platta ihop, eller ihop är att ta i, låtarna är förstås Hasselbergs egna, fulla av nostalgiska betraktelser nedtecknade i vakuumet efter ett längre förhållande – men med Olof Grind som estetiskt enfant terrible i bakgrunden, plåtandes och filmandes. Till LP-skivan Granada, Granada kommer således även en fotobok i limiterad utgåva, packad med resdamm och översvallande känslor kan man tänka, och sammanfattningsvis är det väl egentligen lite oklart om det här primärt är Linus Hasselbergs debutskiva som behövde lite proffshjälp med fotot – eller om det är ett Olof Grind-performance där en av Sveriges mest relevanta fotografer använder sig av en intet ont anande singer/songwriter med kärleksbekymmer som backdrop.

Hur som helst. Rent musikaliskt påminner Granada, Granada om ingenting annat just nu, och historiskt kanske allra mest om akustiska och anti-kapitalistiska och fullkomligt lysande Planeten Jorden (som numera blivit mainstreampsykotiska Movits!) – fast med manligt navelskåderi istället för social revolt. Receptet lyder som följer: en enkel gitarr som plockar ner stjärnor över Andalusien och som låter folk, lumber, sombrero, surf, hasch – med Hasselbergs mjuka sexiga prat-rap ovanpå. En slags spoken word/singer-songwriter som krumbuktar sig och efter hand blir till en dagbok över ett bohemiskt stycke liv, och det är förstås vackert i all sin skörhet och det är modigt och samtidigt ganska otidsenligt med en vit ung man som så här naket öppnar sig för vem då? tänker jag, vem kommer lyssna på det här? Det kommer inte spelas på radion, och det är för mjukt för Faluns beryktade indiefester, och det är för emotionellt innerligt för stadens dekadenta efterfester, och det är för långsamt för Den Stora Massan – men kanske, kanske att någon sate hör det här och faktiskt får mod att lämna allt, ja verkligen lämna allt bakom sig. För när allting kommer omkring är det här nog mest musik för franciskanermunkar och småkriminella backpackers, och tidvis blir det ganska tjatigt men det går inte att förneka att Linus Hasselberg med Granada, Granada gjort något så idag ovanligt som en innerligt pretentiös akustisk prathiphopskiva som trots en supermanlig och arketypisk post-relation-flykttematik (som hämtad ur Ulf Lundells ”Värmen”) – och trots att texterna tidvis slår över i pekoral – faktiskt flyger rätt fint. När samhällskritiken väl bryter fram, i ”Tinderveckorna”, är den mjuk och vänlig och formad av den spanska solen, och den säger bara vad alla vi rättrogna män i lumberjackets och kängor redan visste: att en flaska rödvin i tapasbaren är hetare än alla dejtingappar i världen – och att folk som tycker att Alex Schulman är ett geni tenderar att vara sjukt ointressanta. Bless.

[Icons Creating Evil Art, 12 okt]

7