Cat Power – Wanderer

Chan Marshall, under sitt alias Cat Power, är en väldigt intressant artist. Oavsett vad som händer kring henne har hon alltid stått emot trender och förväntningar och till synes lyckats fortsätta vara den artist hon själv vill. Trots ibland stora personliga problem. Många, inklusive undertecknad, har exempelvis noterat hennes nervositet på scen, vilket gjort att hennes spelningar har kunnat sluta precis hur som helst. Nästan tragiska när de hamnat på fel sida gränsen och väldigt fina och äkta när hon klarat pressen. Aldrig intetsägande.

Hennes känslor lyser alltid igenom, såväl live som på skiva. Efter att ha gett ut sina skivor på Matador i två decennier har hon nu lämnat bolaget för Domino. Orsaken lär vara att Matador ville se en mer kommersiell skiva än Wanderer, något alla som har någorlunda koll på Cat Power förstår att de kunde glömma. Wanderer är precis som hennes tidigare releaser en produkt av de känslor och sinnesstämningar som behöver berättas just nu. Här finns inget utrymme för kompromisser.

Personligen har jag väldigt sällan fallit för artister enbart för att de är djupt personliga och självutlämnande. Låtskrivares privatliv och kärleksbekymmer är för mig ganska ointressant. Då är jag betydligt mer intresserad av bra låtskrivande och musikalisk kvalitet. Och här har Cat Power vanligen hållit en hög nivå. Hennes diskografi är absolut inte fläckfri, men höjdpunkter som Moon Pix och You Are Free är av allra högsta klass.

Wanderer är en lågmäld och känslostark, men inte särskilt deprimerande skiva. Även om här finns åtskilliga snygga musikaliska utsmyckningar är det huvudsakligen Cat Powers sång som står i centrum. Och hon är i sanning en lysande sångerska, kanske det mer än något annat. Man kan kalla henne singer/songwriter och ”indie” hur mycket man vill, men det är soulen och framför allt bluesen i rösten som ger henne ett helt unikt uttryck. Det är också detta som gjort att hon för det mesta gått i land med många på pappret ganska omöjliga covers. Cat Power är inte en sångerska som lever på ett extremt röstomfång, men hennes känsla och intuition är svårslagna.

Det bästa med Wanderer är att det bär alla karaktärer av ett riktigt album. En sammanhållen sinnesstämning som berusar och får en att känna själv. Här finns knappast några egentliga hits, något Cat Power inte heller är ute efter. Covern på ”Stay” känns därför onödig, även om den inte alls är dålig, men det är några av de egna kompositionerna som är bäst. Själv faller jag mest för avslutningen med suveräna ”Me Voy” och den helt bedårande finalen ”Wanderer/Exit” som är alldeles för kort och en av hela hennes karriärs vackraste låtar. Det finns åtskilliga andra höjdpunkter på skivan, antingen drivna av vackert piano eller en enkel gitarr. Ungefär som en förlängning av hur hon uppträtt live de senaste åren.

Lana Del Rey gästar i ”Woman” men hörs knappt och hennes närvaro är en ren parentes. Låten liksom albumet i helhet tillhör Chan Marshall. Hon leker med autotune i annars lysande ”Horizon”, men i övrigt är Wanderer ett styrkeprov i såväl sång, låtskrivande som artistisk integritet. Något som inte alls var självklart efter föregångaren Sun som var betydligt mer elektropop och eventuellt signalerade att hon var på väg någon annanstans. Med Wanderer litar hon betydligt mer på sina styrkor, att skriva bra låtar och briljera vokalt, och sammantaget är det ett alldeles utmärkt album som inte hade kunnat signeras av någon annan än Cat Power.

[Domino, 5 oktober]

8