Röjarskiva med The Coffinshakers och The Test Pilots på Pustervik

Arkivbild - Rob Coffinshaker. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Fredagsnatten var relativt mild och gatlyktorna gjorde sitt bästa för att lysa upp trottoaren runt Järntorget. De passade även på att spegla sig vackert i kanalens stilla vatten som långsamt flöt ut mot Göta älv. Min steg gick i samma riktning som vattnet i kanalen flöt, men mot Pustervik. Club Slacker anordnade sin traditionella fredagsklubb, och hade bjudit in till en riktig röjarskiva med det värmländska countrybandet The Coffinshakers och den göteborgska psychobillytrion The Test Pilots.

De sistnämnda hade redan börjat spela när jag gjorde entré på Pustervik strax efter elva. Trion med ståbas, elgitarr och trummor svängde ordentligt, och de bjöd på en rejält energirik spelning där låtarna ”Last Wish”, ”The Doom” och ”Far Beyond Hell” var några av höjdpunkterna. Jag hörde en tjej sammanfatta spelningen med orden ”det där var inte dåligt någonstans” och jag är benägen att hålla med henne, men kan anmärka på den alltför bluesiga avslutningen som säkert omedvetet tog bort en liten del av energin.

Det var gott om folk på fina Pustervik när sen The Coffinshakers gick på scen strax efter midnatt och vampyrstämningen infann sig omgående. Jag kastades tillbaka till min ungdom och en resa till Rumänien på den tiden Ceausescu fortfarande styrde landet med järnhand, och myten om Draculas gamla slott i Transsylvanien fortfarande levde i min värld.

Det var genomgående kortfilmer på väggen bakom de fyra musikerna, som visade kyrkogårdar, vampyrer och dunkla landskap, inte sällan med inslag av dimma. Det var en häftig och annorlunda konsertinramning. Den som verkade ha tagit uppgiften på störst allvar var basisten Joe Undertaker som stod som förstelnad i flera låtar. Grym insats och många stilpoäng för det. Annars var det mest låtarnas karaktär och Rob Coffinshakers sång som gjorde denna nattspelning så häftig. Vampyrdelarna i all ära, men det var omöjligt att inte tänka på Johnny Cash när jag hörde låtarna och det får väl fungera som stort beröm till bandet.

Höjdpunkterna var många, men om jag begränsar dem till tre så väljer jag ”From Here to Hell” i grymt snyggt rött och blått sken, ”Black Sunday” och underbara ”Last Night Down by the Grave” i rött ljus och med en nästan svävande kyrkogård i dimma på väggen. Det var en magnifik timme vi bjöds på och det enda jag hängde upp mig på var att mellansnacken genomgående var på engelska. Varför då?

Det hade börjat regna över Järntorget när jag lämnade Pustervik vid halv två, men om det inte hade gjort det hade nog himlen varit full av fladdermöss. Kanalen låg mörk, en gatlykta hade gått sönder och en skugga kom ut från en port, så jag promenerade allt fortare.