Att lilla Debaser Strand skulle bli knökfullt i torsdags när Brian Jonestown Massacre besöker huvudstaden kändes givet på förhand. Även om bandet aldrig varit i närheten av en listetta, eller för den delen sålt särskilt mycket skivor, har de alltid attraherat en livepublik med hjälp av sitt rykte. Är det något band som bevisat att all publicitet är bra publicitet så är det BJM med Anton Newcombe i spetsen. Sångaren har förvisso beklagat sig över hur han framstår som ett rövhål i dokumentären Dig! Men han har heller aldrig gjort särskilt mycket för att motverka den här bilden.
Och även denna kväll demonstrerar han sitt beryktade temperament och tar ut sin frustration på bandmedlemmarna. På det stora hela framstår det dock mest som ännu en dag på jobbet. Tyvärr kommer jag sent in till Debaser. Personalen framstår som lika dåligt rustade för folkströmningen som SL är rustade för den första snön. Krångel med biljetthantering och bortslarvade namn på listor (läs jag!) gör att jag missar de första låtarna. När jag väl kommer in är stället så packat att det tar mig ytterligare femton minuter att ta mig tillräckligt långt in i lokalen för att överhuvudtaget se något.
Väl framme ser det ut ungefär som väntat. Anton Newcombe bär solglasögon, en sliten t-shirt och jeans. Håret är stripigt och han ser slitnare ut än någonsin. Anton har påstått sig vara drogfri sedan några år tillbaka, men alla de kemikalier som passerat genom den kroppen har onekligen tagit ut sin rätt. Anton Newcombe ser helt enkelt inte särskilt pigg ut. Men det låter desto bättre. Han kan fortfarande konsten att göra vacker konst med sitt yxiga gitarrspel och sin ömsom mässande och ömsom kaxigt uttråkade frasering. Tyvärr gör han det inte hela tiden, utan går långa stunder på rutin.
Joel Gion är lite rundare i dag, men har klarat sig bättre från krigsskador än vad Anton Newcombe gjort. Han är en perfekt sidekick där han står med sin tamburin och ser oförskämt ointresserad ut. Fast denna kväll kostar han också på sig ett par leenden, efter att en person i publiken ger honom en överdimensionerad tamburin som present. Gion tackar och säger att han nu är ”the fucking king of tambourine players”. Till och med Anton kostar på sig ett leende och stämningen är på det stora hela ganska god på scenen. Inte alls sådär våldsamt laddad som ryktet skvallrar om.
Vid ett tillfälle hettar det till lite och Anton Newcombe skäller ut bandmedlemmarna för att de spelar fel. Men jag misstänker faktiskt att detta är en del av livetraditionen i dag, snarare än ett faktiskt utbrott. Publiken räknar med att Anton Newcombe ska tappa temperamentet på samma sätt som Kiss-fans förväntar sig att Gene ska sticka ut tungan. Han ger oss helt enkelt vad vi betalat för. Och egentligen känns det hela rätt tragiskt, och onödigt.
BJM har en alldeles för stor produktion och merparten är faktiskt rätt tråkig musik. Men årets platta Something Else var något av ett styrkebesked som visade att BJM fortfarande kan göra 60-talsinfluerad psykedelia betydligt bättre än många av de unga förmågor som slagit igenom på den här sidan av 00-talet. 1996 släppte BJM dessutom tre album som samtliga höll så pass hög klass att de räknas som undergroundklassiker i dag. Kort sagt finns det tillräckligt mycket bra musik att luta sig mot för att våga begrava den här tröttsamma myten om det ilskna geniet, och istället helt fokusera på musiken.
Det som saknas är inte fler utbrott, utan mer passion i flera av låtarna. Det låter aldrig dåligt och BJM har blivit en ganska väloljad livemaskin med åren, men det saknas nerv på många ställen. I klassikern ”Anemone” bränner det till och gitarrerna låter suggestiva och farliga på riktigt. På samma sätt svänger det som satan i låten ”Who” från bandets starkaste platta Take It from the Man. Men under stora delar låter det snarare trevligt, jammigt och lite gubbigt, än farligt och svängigt.
