Lil Wayne – Tha Carter V

Utan att överdriva så har äntligen ett av världens mest efterlängtade album släppts, sex år efter det att Lil Wayne först började prata om att släppa nästa upplaga i sin högt uppskattade Carter-albumserie. Men efter många tvister och bråk med sin gamla chef, mentor och kompis Birdman så vann Lil Wayne tidigare i år fulla rättigheter till skivbolaget Yung Money och därav möjligheten att äntligen släppa Tha Carter V.

Detta album är precis det man kan förvänta sig av en skiva som har varit på väg att släppas i mer än fyra år. En tidsresa från nutid och tillbaka till Lil Waynes storhetstid – allt polerat av ett rosa filter av nostalgi. Men efter ett par genomlyssningar så börjar filtret att försvinna på sina ställen, och den 90-minuter långa genomlyssningen som rusade förbi de första gångerna man lyssnade, börjar sedan kännas mer och mer trög. Jag är glad att det här albumet släpptes nu när streamingtjänsterna är så pass utvecklade och lätthanterade, så att jag kan plocka ut alla höjdpunkter och bara lyssna på dem. Det finns många av dem, så det känns ändå som en helhet.

Den första känslomässiga låten på skivan, ”Don’t Cry”, går perfekt ihop med det kraftfulla introt med Lil Waynes mor. Albumet bjuder på känsliga texter om olika svåra punkter i Waynes liv och en hemsökande refräng från den nyligen bortkomna Xxxtentacion. Han har även med den lite smått cheesy balladen ”On the Dark Side of the Moon” där Nicki Minaj gör ett sällsynt men välkomnande inhopp på skönsång.

Utöver de känslomässiga och tankeväckande låtarna så finns det några riktiga tillbakablickar, som den garanterade hitten ”Open Safe” med DJ Mustard, vilken nästan låter som om den vore släppt 2013. Eller seniorträffen i låten ”Start This Shit Off Right” med Ashanti och Mack Maine som mest känns som en avdammad relik från 2004-2005.

Det som mest lyser igenom i hela albumet är hur mycket Lil Wayne har varit en influens till modern hiphop. Utan honom så hade vi inte haft artister som Yung Thug, Lil Uzi Vert och till en mindre grad Drake. Även Travis Scott och Kendrick Lamar – som gör två solida gästframträdanden på det här albumet – har mycket att tacka Lil Wayne för i deras karriärer. Som mest har Lil Wayne influerat modern hiphop i det sätt som han använder sig av melodier och på det vis han använder sin röst i relation till beatet. Hans mångsidiga flow och kreativa texter visas starkt upp i låten ”Can’t Be Broken” och i den tredje låten på skivan, ”Dedicate”, som ganska passande samplar två andra personer som inspirerats av Lil Wayne: 2 Chainz och President Obama.

”They might think they’ve got a pretty good jump shot, or a pretty good flow. But our kids can’t all aspire to be LeBron or Lil Wayne!”

Ovanstående sa President Obama under ett tal på 100-års jubileet av NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) 2009 och citatet avslutar också låten ”Dedicate”. Jag skulle vilja likna Lil Wayne och Obama med två gamla favoriter vars goda sidor bara förstärks av nostalgi, och vars mer negativa aspekter är något vi inte gärna pratar om. Men i dagens politiska klimat, och när jag nu har fått tillbaka Lil Wayne, så vill jag inget annat än att också få tillbaka Obama i Vita Huset.

[Young Money, 28 september]

6