När jag är som mest stressad under mina långa pluggpass på stadsbiblioteket i Malmö brukar jag sätta på Tekno av 1900 i mina hörlurar och låta de simpla, brusande melodierna sätta ett lugn och en mening på min tillvaro. I min självömkan kan jag stirra ut genom fönstret och se som en timelaps i svartvitt hur tiden åker förbi. Man brukar prata om sitt liv som en film och hade jag fått välja soundtrack till mitt liv hade jag valt den skivan alla gånger. När jag gick för att se den audivisuella konserten på Inkonst var det som att jag skulle få se filmen efter att ha läst boken. Musiken som många gånger har iscensatt mina dagdrömmar och fantasier kom att kliva i bilder av en annan verklighet, en nostalgisk tidsresa från det föregående seklet.
1900 är Christian Gabels (tidigare spelat med bl.a Bob Hund och Thåström) soloprojekt. Efter två plattor under namnet 1900 innehållande gamla brusupptagningar, brum och minimalistiska melodier satte han för första gången upp ”1900: En audiovisuell konsert” i våras på Orionteatern i Stockholm. Samtliga konserterna sålde snabbt slut och så gjorde även torsdagens konsert på Inkonst.
Christian Gabels med band – bestående av av Lisa Nordström, Andreas Söderström, Josefin Runsteen och Per Eklund – har med sig en bombastisk uppsättning av alla möjliga former av instrument. Syntar, slagverk, xylofon, violin, och en brassektion bestående av ett gäng farbröder. Till och med brus från en gammal transistorradio finns med i uppsättningen.
Bandet är väldigt samspelta, inte bara musikaliskt, utan också i den dramaturgi som utspelar sig på scenen. Bandmedlemmarna lyfter inte blicken en enda gång mot publiken – vilket bidrar till att även musiken och musikerna blir en del av det filmiska tillsammans med diafilmerna som spelas upp i bakgrunden.
Konserten är på många sätt som ett skådespel, och när en gåtfull gitarrist kliver in på scenen i mitten av konserten, iklädd en vit skjorta med en löst hängande slips runt halsen och med en ensam spotlight riktad mot sig, så ryms onekligen en teatralisk känsla. Något som kan liknas med barscenerna i tv-serien Twin Peaks med karaktären Julee Cruise på scenen. Gitarristen lämnar scenen efter två låtar men den mystiska Twin Peaks-stämningen lämnar inte, inte mig i alla fall.
Den en och en halvtimme långa konserten tar med mig på en vacker och känsloladdad resa genom ett sprakigt nittonhundratal med svartvita diafilmer och färgsprakande musik. Den audiovisuella konserten är som en förening mellan jordens alla konstformer. Det är som att se en inramad tavla som hela tiden skiftar form och karaktär. Glädjetårarna är faktiskt nära i låten ”Vi” när de fyra farbröderna i brassektionen hummar melodin, och i bakgrunden visas svartvita bilder på återföreningar mellan förälskade par. Om jag är tvungen att välja en höjdpunkt från konserten är det just de ögonblicket.
Jag hade varit nöjd med att bara få höra mina favoritlåtar under helt normala omständigheter, på en vanlig spelning, men att iscensätta musiken med denna audiovisuella upplevelse är den största klicken grädde man kan få på sitt mos. Aldrig har jag sett en mer episk och välarbetad sammansvetsning mellan musik och bild. John Williams, Hans Zimmer och David Lynch med för den delen kan dra något gammalt över sig för det här, det här är konst på riktigt.
