Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.
Vem saknar Kent? Ingen någonsin, skulle jag vilja påstå. Trots all dramatik, allt kollektivt rabalder; trots en från gruppens sida monumentalt uppbyggd dramaturgi, trots en hafsig teve-dokumentär och mängder av gråtande fans vid tiden för bandets frånfälle, verkar nutiden ha ätit upp minnet av Eskilstunas en gång så finest.
Dagens mediahysteri har slukat 90-talets indie-Messias, Jocke Berg, och hans apostlar totalt – och spottat ut en tragisk rest av svärtad nostalgi ämnad för obskyra efterfester eller riktigt tråkiga romantiska middagar. Samtidigt förtjänar bandet en kall rockapplåd för sin kollektivt goda självinsikt.
Att Kent släckte ner skylten efter Då som nu för alltid (som visade sig vara ett 11 spår långt antiklimax) var det bästa som hänt sedan ”Du & jag döden”. För vem? För den del av Popsverige som då fortfarande cirklade i lyrisk omloppsbana runt geografiskt tvivelaktiga platser, ställen som Västerbron, Kungsholmen, Essingeöarna; ett slags mumifierat Mauro Scocco-Stockholm. Ett fossilt Orup-Stockholm som passerat sitt bäst-före-datum sedan länge. 2016, när Kent la av, sjöng ingen om den skiten längre.
I förorten grupperade sig istället arméer av socialrealistiska samtidsskildrare, med ett streetkapital och en indiecred som Jocke Berg vid den tiden bara kunde drömma om. Och på Söder bubblade det som vanligt av nihilistiska popartister på väg fram; en veritabel kakafoni av tonsatta svåra tonår älskades hämningslöst av en allt bittrare publik. En trött pöbel som själva hade genomlevt svårartade personliga tragedier och rena helveten under Fredrik Reinfeldts strama högerregim.
Ulf Lundell störde sig redan 2005, i romanen ”Värmen”, på Kent. Mest av allt på Jocke Bergs sätt att sjunga ”he-jag” istället för bara ”jag” (lyssna själva, det stämmer att han gör det). Antagligen också för att bandet vid den tiden fortfarande var det hippaste hippa och längst inne i mediavärmen när den värmen verkligen var en bastu. Men om det svenska 90-talet, och kanske faktiskt början av 00-talet, verkligen fysiskt behövde ett bistert Kent, så blev intåget i 2010-talet till slut för mycket för gruppen.
Här befann vi oss plötsligt i ett megalomant instagramsamhälle; ett luftslott av influencers och specialerbjudanden där all typ av gitarrmanglande folkhemsindie snabbt förpassades till historien, liksom skamset. Plågsamt i otakt försökte Kent följa Den Nya Strömmen, men Tillbaka till samtiden blev, med sin MUF-iga approach och trots några ströhits, början till slutet för bandet.
En reell likhet mellan Kent och Ulf Lundell – som den sistnämnde säkert talar tyst om – är det faktum att båda gjort låtar som av populasen krönts till ”nya nationalsånger”. Uffes bidrag är naturligtvis den brännvinsstinna folkvisan ”Öppna landskap”. Kent gjorde i sin tur ”Sverige” som avslutningsspår på Vapen & Ammunition. Låten visar med all önskvärd tydlighet Eskilstunabandets kluvenhet inför Fäderneslandet, och deras djuplodande humanism – som hela tiden bubblar i bakvattnet men ofta dränks i bittert neon – tillåts här slå ut i full blom.
I dag hade budskapet om ett inkluderande Sverige avfärdats som ”godhetsknarkande” av Ivar Arpi på SvD (och som ”vänsterliberal smörja” av den habile keyboardisten Jimmie Åkesson i indiebandet Bedårande Barn) men då, i brytningspunkten mellan 90-talets börs- och millenniehets och Den Nya Tidens konstanta, lågintensiva meningslöshet slog den gitarrplockiga låten – som egentligen inte liknar någonting annat Kent släppt – an strängar av vemod och undertryckt stolthet i ett helt folk.
När allvaret har blivit ett skämt, när tystnaden skräms, vad är det som hänt? undrade Sosse-Svensson i stad efter stad, framför sina halvtomma bibbor, i skenet från ett Bingolotto som bara upprepar sig självt i en evig loop av färgfemmor. Utanför fönstret: ett stilla sommarregn. Och Kents storhet var just detta: att i musiken bygga kusliga kulisser av pompös, nationell ensamhet och sedan aggressivt välta dem överända. I mina ögon, öron blev det aldrig bättre än Du & jag döden.
De resterande elva åren var bara en utdragen begravning; de sista flämtande andetagen från ett åldrande monster som en gång betydde allt för förståelsen av Landet Längesedan.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
