Will Sheff i Okkervil River: ”Mörkret är inte romantiskt”

HYMNs Alvar Johansson träffade Will Sheff – som är sångare och låtskrivare i Austin-bördiga Okkervil River – i samband med Stockholmsspelningen tidigare i veckan.

Det första som slår mig är att han ser ut som en Sesame Street-version av John Lennon.

Det andra är att jag känner mig som hans psykolog, där jag sitter i en fåtölj medan han ligger utsträckt med fötterna på bordet och sidan mot mig.

Det tredje är att jag är nervös.

Det är få band jag uppskattar så mycket som Okkervil River. En perfekt destillering av den amerikanska folktraditionen, en konstant pågående emotionell exorcism och ett akustiskt rockband beväpnade med en berättare med förmågan att kliva i rollen av varenda trasig jävel som vandrat över denna jord.

Inte konstigt då att man är nervös.

Will Sheff är lång, prydd i ett konstant nytvättat hår och ett rödskägg som burrar upp under en enorm halsduk. Jeansjackan är knäppt och byxorna ser ut som att de haft en annan färg innan de kom in i tvättmaskinen. På bordet ligger en iPod i plastfodral. Jag nickar mot den.

Du är inte mycket för Spotify?

– Haha, jodå. Jag använder Spotify för att upptäcka och undersöka nya släpp innan jag faktiskt köper dem, annars blir det mest vinyl när jag är hemma. Jag tror att jag spenderar mer pengar på vinyl än någon annan jag känner. Men när jag inte är där med samlingen, ja då blir det en del på den här.

Rösten är lugn och något trött. Bandet har kommit in från Oslo, och det här är den andra världsturnén på två år.

Till att börja med så tänkte jag på den utvecklingen ni gjort i ljudbild i och med den nya skivan In The Rainbow Rain från i våras. Var kom idéerna till den ifrån?

– När jag skrev föregångaren Away var den framför allt baserad på den musik jag själv ville höra och upplevde att jag haft de mest kraftfulla upplevelserna med. Som ett resultat blev den i princip helt akustisk. Problemet med det kom när vi turnerade. Att resa och spela med akustiska instrument är rätt komplicerat och ljudet blir oftast sämre, så som ett resultat började vi använda allt mer elektroniska instrument under konserterna. En sorts hybrid började växa fram, och i slutändan stod vi där med en halvelektrisk version av Away, en version som ändå kändes helt naturlig.

”Att resa och spela med akustiska instrument är rätt komplicerat och ljudet blir oftast sämre”

– Under Europa-delen av den turnén hade jag så otroligt roligt att jag inte ville vänta med att spela in en uppföljare, nu när jag också hittat soundet. Jag ville att den skulle kännas upplyftande, och började leta efter ljud som kunde kännas … ja, både roliga och lekfulla. Där finns spår av AM-radio, soul och så mycket annat. Ändå upplever jag att In The Rainbow Rain hör samman med Away, på samma sätt som skivor som The Silver Gymnasium och The Stage Names någonstans också tillhör ett delat musikaliskt universum.

Jag måste dock få inflika en rättning här: förra turnén lät alldeles utmärkt.

– Haha, tackar! Jag måste ändå säga att jag verkligen njöt av den. Den vi gör nu är annorlunda, jag tror att det är en egenskap jag har som person; att jag konstant vill göra saker och ting på nya sätt. Jag vill inte känna mig som samma människa hela tiden. Ibland, särskilt i samband med I Am Very Far, undrade jag om det hade mottagits bättre om jag gjort samma sak som förut. Men att göra något sådant för att det vore enklare känns som en sådant svek mot det som får mig att vilja spela musik.

Det är intressant, det du säger om att du ville att musiken skulle erbjuda något upplyftande och helande. Hur gör man för att behålla detta, och samtidigt skapa en friktion i sin musik, någonting som fångar och drar åt sig lyssnarens uppmärksamhet?

– Jag är inte säker på om jag faktiskt vill fånga folk längre. När jag var ung älskade jag Lou Reed och Velvet Underground, den känslan av fel och perversion som fanns i den musiken. Det mörkret var något jag eftersträvade i det jag själv skapade. Men jag tror att jag, allt eftersom jag blev äldre, började förstå att det fanns mer mörker i världen än jag någonsin kunnat greppa när jag var ung. Och i sådana fall behövde inte just jag vara den som bidrog med mer av det i min musik.

– Mörkret är inte romantiskt. Jag hävdar inte att jag helt ändrat min ton, men jag har blivit mindre och mindre sugen på det där kosmetiska mörkret. Det handlar om balans; att glida åt båda hållen på den skalan tror jag. Man får bara inte låtsas att allting antingen är värdelöst eller fantastiskt.

”Det handlar om balans; att glida åt båda hållen på den skalan tror jag”

­Finner du ingen romans i mörkret alls?

– Vad jag tror är att livet i någon naturlig form verkligen är mörkt. Och visst, det finns något sexigt och spännande med mörkret, precis som det också finns något lockande i att försöka förstå det. Det elementet saknas inte i mina texter. Men jag ogillar den där barnsliga fäblessen för mörker som varken känns ärlig eller uttänkt. Goth vore nog ett extremt exempel, för mycket sådant känns bara ogenomtänkt. Under mitt liv har jag lärt mig betydligt mycket mer om mörker än jag kunnat ana, och kanske blev det på så sätt mindre attraktivt för mig att ge mig in i det.

Bara så du är med på det så kommer vi ge den här intervjun rubriken ”Will Scheff talar ut: Jag hatar gothare”

– Haha, det gör jag ju inte! Men man kan nog inte bara se en sida av allting. Det är nog det jag vill åt. En låt kan inte bara vara ”Shiny Happy People”, det känns inte äkta. Men den kan inte heller bara vara sådär mörk i något teatraliskt Bauhaus-stuk.

Det är intressant det du säger om mörker, för jag upplever verkligen att era tidigare verk, såsom ”Black” eller ”For Real”, kändes som att de hade både en tydligare trasighet och ett mer konfrontativt mörker i sig.

– Som ung var jag verkligen mycket argare. Jag tror att jag verkligen ville hitta ett sätt att få ut det mörkret på, ett sätt att möta det på som kändes både säkert och hälsosamt. Nu känns allt det mindre lockande. Det känns så maskulint, så ungt och vitt någonstans. Som arbetet av en ung arg man som jag inte vill vara längre.

Kan du ångra mer emotionella utspel och låtar från när du var yngre? Känner du någonsin att du blottlagt något alltför privat?

– Nej, det gör jag inte. Jag ångrar att jag gjorde en cover på en låt av John Philips där ordet faggot finns med i. Jag kan ångra vissa estetiska beslut också. ”Westfall” vill jag inte spela live längre, men det har att göra med att det då kan komma en annan energi från de framför allt manliga delarna av publiken, en energi som jag upplever som obekväm och ganska otäck. Jag gillar inte det. Jag brukade vilja göra folk obekväma med den låten, få dem att konfrontera ett enormt mörkt tema genom en rak rocklåt. Det kändes som ett dumt beslut i efterhand.

Will Sheff korsar benen, lutar sig bakåt. Han verkar trött på att diskutera de här låtarna, har antagligen tvingats möta ”Black Sheep Boy” längre än vad han själv önskat. Jag rör mig vidare.

En låt från In The Rainbow Rain som jag verkligen fastnade för är öppningsspåret ”Famous Tracheotomies”. Vad tänker du kring texten där? Det känns som att den bär på en klarhet jag inte hört i era tidigare verk.

– Jag kan inte påstå att den skapades från någon väl uttänkt plan, även om jag verkligen gillar den. Min egen strupkirurgi och de sjukdomar jag hade som barn, vilket kan hänga ihop med att min mamma hade en rad missfall innan hon fick mig, är kopplade till en massa rätt svåra känslor inom mig.

– Den mer konkreta utgångspunkten var dock att någon bad mig skriva om kroppsdelar, så som enkel utväg skrev jag om halsen eftersom jag då kunde prata om den strupkirurgi jag själv haft. Låten handlar framför allt om kändisar eftersom vi har ett naturligt intresse för dem, och med just den typen av akuta kirurgiska ingrepp finns en naturlig dramatik eftersom de ofta kretsar kring en människas desperata försök att rädda en annans liv. Utifrån det skrev låten i princip sig självt.

”Love Somebody”, även den från In The Rainbow Rain, känns verkligen som den första riktiga arenarocklåt ni skrivit. Nästan lite Van Halen.

– Max Martin var faktiskt en stor influens.

Det kan du inte säga, som aspirerande seriös musikkritiker kan jag faktiskt inte ta med det i den här intervjun.

– Jag tycker att man måste ge mannen det beröm han förtjänar! Det är kul att plocka isär hans låtar, försöka förstå hur de satts ihop. Men det är klart, Hall and Oates var också en stor influens. Skivbolagskillen ville gärna att det skulle finnas en poplåt på skivan, och jag tänkte att om man nu ska skriva en ska det göras ordentligt och fullt ut.

”External Actor” är ju också väldigt nätt, charmig och lättviktig. Vad tänkte du kring den?

– Innan vi gav oss in i studion för att spela in beskrev jag den som om Syd Barrett gjorde en cover på Roger Miller. Nu blev den lite mer utvecklad än så, men ändå. När jag var liten var min första exponering inför popmusik ett band med barnlåtar min mamma satte ihop för att jag skulle sluta med vaggvisor. Eller barnlåtar och barnlåtar, kanske var det mer bara låtar som också fungerade för barn. ”59th Street Bridge Song” av Simon & Garfunkel till exempel. Enklare låtar. Jag ville nog försöka åstadkomma något sådant.

”Jag tror inte att konst i sig kan förändra ett lagbeslut, men vad den kan göra är att folk blir mer öppna”

Nu är du inte främmande inför det aktuella politiska och kulturella klimatet i USA, men känner du som artist ett förändrat ansvar för vad du skapar i förhållande till det?

– Ja och nej. Även om jag känner aktualiteten i det är hatet inget nytt. Jag känner ett större ansvar för vad jag gör, men jag förstår ändå att det här är samma spel vi någonstans spelat jämt i det här landet. Empati är också en viktig sak för mig. Även om du tittar på en mörk och svart låt som ”Westfall”, så är det ändå en sång laddad med en form av empati. Jag tror inte att konst i sig kan förändra ett lagbeslut, men vad den kan göra är att folk blir mer öppna inför nya känslor.

Turnéledaren svänger förbi våra fåtöljer, nickar lite stressat och fortsätter mot dörrarna ut i det regntunga Stockholm. Will skrattar.

– Det där var nog din signal tror jag.

Innan jag blir bortjagad vill jag bara ta chansen att prata om ”Savannah Smiles” en, i mitt tycke, fantastiskt vacker låt. Nu har den några år på nacken, men jag brukar ändå återkomma dit med jämna mellanrum, till den tragedin som finns där. Hur skrevs den?

– Det var något med Savannah, eller Shannon Michelle Wilsey som hon egentligen hette, och hennes livshistoria som resonerade med någonting i mig. Jag vet egentligen inte varför, den karaktären kändes bara så lätt att nå. Som om den lever inne i mig på något sätt. Och så ville jag skriva en låt om en sexarbetare med flera dimensioner, och den ånger som kan finnas hos en förälder kring hur man uppfostrat sina barn. Jag ville skriva något enkelt och vackert på ett sätt som inte var ironiskt.