Kassia Klein – Death To All Things Pop

Kassia Klein är en ny popduo bestående av två erfarna popartister, Maja Gödicke och Kåre Vernby (Farväl Till Ungdomen). Singlarna som släppts tidigare i år har mottagits med lovord och duon har spelats flitigt på P3 och Spotify. Death To All Things Pop är deras första album som de släpper tillsammans och under det nya namnet Kassia Klein. Kassia efter en bysantisk poet och kompositör på 800-talet, och Klein efter Yves och hans blåa, monokroma målningar.

Skivan kom till på distans mellan Göteborg och Stockholm, i en intensiv kreativ relation. Att inte träffas fysiskt menar Maja Gödicke gjorde att de kunde behålla nakenheten och nerven i musiken. Och det märks, texterna känns nära och det är tydligt att de tillsammans experimenterat med olika sound i låtarna. Det är ett kreativt album med oväntade element såsom slidegitarr, ett nästan noise-igt sound i titelspåret och orgel. Som soloartister har de båda gjort popmusik, och det är spännande att höra de båda experimentera med nya sound.

Death To All Things Pop börjar mjukt med ”Kylan”, en finstämd och avskalad, vad jag tolkar det som, kärlekslåt. Den fångar direkt min uppmärksamhet och är den låten som jag minns tydligast efter att ha lyssnat på albumet några gånger. Texten målar upp vackra bilder och lyckas vara en kärlekstext som inte känns gjord eller klyschig. “Och jag ska jaga bort vilken kyla som helst från dina träd”.

Namnet Kassia Klein och dess förklaring blir tydlig för mig när jag lyssnar på ”Kylan”, det är som att alla ljud jag hör känns blå och texten har väl valda ord. Samma sak upplever jag med ”Himlen har samma färg”, en vacker och långsam låt som ger mig en känsla av skolavslutning. Orgeln tillsammans med texten för tankarna till en vacker psalm. Högtidligt, enkelt och vackert.

Maja och Kåres röster framför orden med känsla och nerv i alla låtar. Maja, som sjunger mest på skivan, har en mjuk, unik röst som verkligen ger liv i texterna och får en att lyssna vaksamt. Att Majas röst får ta mycket plats i musiken lyfter alla låtar och ger den en säregen prägel.

Som helhet upplever jag dock albumet som en aning spretigt, vissa låtar skriker country, vissa är renodlade poplåtar. Dessa sound blandas med psalmliknande låtar och ballader. Jag önskar att Kassia Klein hade tagit de bästa elementen; Maja Gödickes mjuka, försiktiga sång, det drömmiga popsoundet och texterna, och skalat bort det andra som inte riktigt passar in.

Mycket av det mer experimentella och de oväntade elementen fungerar, men som helhet känns det stundvis som att de vill lite för mycket på samma gång. Jag förstår till exempel inte varför gitarren i ”Tystnaden” överröstar nästan allt annat, det stör min lyssning av en annars bra poplåt.

Det är svårt att få ett grepp om skivan och det drar ner helhetsintrycket när låtarna inte riktigt tycks harmonisera med varandra. Det finns så mycket potential i den här duon, och när Kassia Klein är som bäst håller de hög nivå.

[Luxury, 21 september]

5