alt-j – Reduxer

Den brittiska indierock-trion alt-j slutar inte att tänja på genregränserna. Remixalbumet Reduxer är en ny version av deras senaste platta Relaxer som kom 2017. Gruppen ger begreppet remix en ny definition när de fullkomligt bränner alla spår av originalen och helt underordnar sig de gästande hiphopstjärnorna. Definierar du dig som ett alt-j-fan borde du kanske skippa den här skivan.

Gruppen från Leeds har sedan debuten An Awesome Wave (2012) hyllats världen över för en experimentell ostoppbarhet och med åren har bandet verkligen skapat ett sound som de kan kalla sitt eget.

När det börjades tisslas och tasslas om deras tredje skiva Relaxer på våren 2017 väcktes det mycket förväntningar om vad denna grupp skulle komma att åstadkomma härnäst. Skivan mottogs med delade meningar eftersom många ansåg att den inte var tillräckligt utmanande, vilket kan kännas som en hög ribba att hela tiden höja för alt-j. Visst, det fanns flera spår på albumet som lät som en till medioker indierocklåt i mängden, men det fanns helt klart guldkorn som var lika magiska och nytänkande som de alt-j vi känner.

Låtar som”Adeline” med det mycket roande narrativet om en tasmansk djävul som lurar på en simmare, och det fullkomligt enastående crescendot i slutet av låten ”Pleader” gjorde albumet till en helt klar godkänd uppföljare till de två första albumen. Om jag fått bestämma hade jag bevarat Relaxer som det var, men gruppen tyckte kanske att det fanns mer i låtarna att experimentera med – och nu står vi här och blir tvungna att smälta skivans uppföljare, remixalbumet Reduxer.

När man remixar ett album brukar det innebära att man ger skivans original en upphottad version, men den definitionen delar inte alt-j. Med lanseringsrubriken om att albumet skulle innehålla gästspel av bland annat hiphopartisten Pusha T och producenten The Alchemist höjdes onekligen ögonbrynen. Men när sen låtar som ”In Cold Blood” enbart innehåller fragment av originalet vet jag inte om det går att kalla det en remix längre, det är snarare alt-j som gästar Pusha T.

Känslan av att det snarare är alt-j som gästar sina gäster genomsyrar nästan hela skivan. Det är först i tredje spåret, covern på ”House of the Rising Sun”, som en remix faktiskt var precis vad låten behövde. Versionen på Relaxer kändes lite som en ostig version på en söndertrubadurad låt – men den får verkligen nytt liv den här gången, med en mycket berörande text från den australiensiska rapparen Tuka.

Det finns små glimtar av välbehag på skivan som exempelvis versionen av ”3WW” – med den franske rapparen Lomepal prat-rappandes på franska – vilket också känns naturligare för alt-js ljudbild än inslag av till exempel trapbeats och standard hiphoplyrik.

I helhet är plattan en besvikelse då det helt enkelt inte flyger med ett nästan helt dedikerat hiphopsound för alt-j. Det är nervkittlande att gruppen fortsätter att tänja på gränserna och inte låser in sig ett fack. Det ska de ha en eloge för. Men snälla låt denna platta bli en engångsföreteelse som vi snart kan glömma.

[Infectious Records, 28 september]

3