Kalle Berg: Jag har hamnat i famnen på ett gäng psykedeliska troll

Som om det inte vore nog svårt att försöka tillfredsställa småbarns behov av indiekultur, innebär också föräldraskapet en omvälvande exponering för den typ av psykedeliska influenser som vi ”vuxna” sedan länge trängt undan, tycker Kalle Berg.

Efter några månader med bebis är livet ett annat. Nätterna är uppbrutna i cykler, ungefär som på Jazzhusetförr i tiden, men med betydligt fler blöjor att hantera. Och överallt nappar och våtservetter; som stugan transformerad till ett Berghain. 

När lilleputten låg i magen spelade jag alltid ”Satta Massagana” med The Abyssiniansför honom. Målet var att grabben skulle fatta storheten i reggae från 60-70-tal och kanske, likt sin far, börja nära drömmen om att någon gång utflytta till Shashamane i Etiopien: den bit land som Haile Selassieen gång skänkte till rastas som ville hem till sitt förlovade Afrika.

Väl ute i friska luften har knodden matats med mjölk och fortsatt reggae, men också den gamla vanliga hipsterskåpmaten; Franska TrionHerbert MunkhammarLykke Lis senaste. Så till den mildra grad har hipsterfasonerna tagit skruv, att pojken ibland har setts ute i trädgården i perfekt upprullad jordgubbsmössa. Oroväckande, minst sagt. Men också helt naturligt hos ett barn som ibland tvingats lyssna på Frickytill frukost.

För att få verklig kulturell fason på det lilla livet borde man väl egentligen varva Kristian Anttilas på dårhuset författade skiva från här om året med Sarah Klangs ”Rock N Roll Blues” på evig repeat, och så några korta avbrott för Iodine Jupiters utmärkta ”Stäm blod”, med sitt ”trolldom talande tanke, buria balta bloria, trolldom talande tanke, buro berto beriora, tag blod ifrån såret och skriv en papperslapp buria balta bloria och kasta i elden”. Det skulle nog bli ett särdeles fantastiskt litet barn med utmärkt perception och antennerna riktade mot det verkligt verkliga här i världen: en konstant, lågmäld, hysterisk känsla av vanmakt och uppe på det: eruptioner av svårartad sorg.

Men nej. Istället har jag och sonen, som alla andra, hamnat i famnen på ett gäng psykedeliska troll, framhallucinerade av för mycket intravenös mjölkersättning klockan 03. Och det ska sägas: Gustav Ejstes sinnesutvidgande trollflöjter är ingenting mot Babblarna. Jag menar, vad ÄR det med barnprogram? Varför är de så trippiga? I min egen ljuva barndom befann sig barnunderhållningen på teve i något slags gränsland mellan ett Sovjet-analogt Björnes Magasin och den nyliberala eran med knarkflummiga Teletubbies och de telefonstyrda monstren Rummel & Rabalder som första anhalter på ett kraftigt sluttande plan.

Och nu är vi alltså framme vid slutstationen Babblarna; som jag förstår det ursprungligen utvecklade i Karlstad (som av en händelse känt som Sveriges Amsterdam), som pedagogiskt verktyg att användas vid språkinlärning. Jo tack. Nu sitter vi här, jag och avkomman, och lyssnar på ”Stompalång Tut Pling Sång” – en Jill Johnson-inspirerad americana med oväntat stora musikaliska kvaliteter. Titeln kunde förresten lika gärna varit en Krunegård-låt.

Men videon! Ett par fordon med glada nunor och kärleksfulla ögon rullar längs en kurvig väg, i ett påtänd drömlandskap bland regnbågar och gröna kullar. Sedan kommer trollen naturligtvis: glatt studsande fram i livet och garanterat tvärväck, för att citera Instagramkontot Krita en femma. Är detta vad vi vill ge till våra barn? En förnimmelse om vilka vi en gång var, men icke längre är? Människan: en gång fri, kreativ, öppen för allt sinnesutvidgande. Idag: slavar under en hård, antihumanistisk, global regim. Raka motsatsen till vad estetiken i Babblarna ger sken av.

Riskerar inte våra barn att kraftigt skadas av så glättiga nidbilder av livet? Världen är inte färgglad! vill jag skrika till min son. Världen är ett träsk av kraftigt minskade eller indragna kulturbidrag! Krocken mot väggen Myndighets-Sverige i tio-femtonårsåldern riskerar bli monumental för de små.

Nej, efter mjukchocken Babblarna är svala Spotifylistan ”Jazz vibes” det enda som kan få mig på fötter igen. De elektroniska upprepningarna á la hotellobby söver mitt mångdimensionella intellekt och vaggar mig åter in i villfarelserna om Det Redan Uppnådda Goda Samhället. Mina kontakter med andra världar upphör. Jag blir lugn och foglig. Heroinet verkar än en gång.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.