Sleaford Mods – Sleaford Mods EP

Sleaford Mods är litegrann Storbritanniens motsvarighet till Göran Greider. Ofta ekiperade i myskläder, ständigt svingande från botten mot de övre klasserna. Samtidigt är de väldigt långt ifrån den naturälskande Greider och hans svärmande Instagrambilder med tillhörande poem, inspirerade av Dalälven mitt i natten på någon förströdd hundpromenad.

Sleaford Mods är inga naturälskare. Duon tillhör bakgatorna i ett sunkigt, åsidosatt tegel-Storbritannien; det industriella komplex av arbetare- och hamnsjåarmentalitet, som Rasmus Arvidsson så livfullt besjunger i sina vända-hem-från-knarkträsket-skildringar, särskilt på Avantgardets första skiva.

Jason Williamsson och Andrew Ferm tycks besatta av att i låt efter låt, ända sedan deras första fullängdare Austerity Dogs 2013, beskriva de tragiska efterdyningarna av Margret Thatchers Annie Lööf-politik: en mentalt utslagen underklass som mestadels sitter av sin tid på olika pubar – om de nu inte är i full färd med att proteströsta för Brexit eller slåss i rännstenen. Jason Williamsson beskriver i Nottingham Post Sleafords Mods nya självbetitlade EP just som ”full of violent tendencies”. Han fortsätter:

”People are powerless under the political monster and the intense anger and frustration morphs into illusions of attacking each other through the bravado of social media, depression and paranoia.”

Jag antar att det citatet lika gärna skulle kunna vara ett koncentrat av säg sextio Greider-ledare i Dala-Demokraten.

Det fina med Sleaford Mods – förutom att alla deras låtar låter nästintill exakt likadant – är just detta: deras våldsamma frispråkighet i en värld där 95% apatiskt böjer sig för bödeln och resterande 5 % flummar ut inom media.

På många sätt påminner deras ständiga agiterande om tongångarna som hördes från skivbolaget Nacksving när det begav sig. ”Vi är på riktigt och alla andra är dumma i huvudet”.

Och eftersom alla Sleaford Mods låtar liknar varandra på ett oerhört sätt (en manierad basgång, en ilsk frontman som spottar ord, någon gång var sjunde låt någonting som ibland liknar en melodi, antagligen av misstag) är det egentligen texterna man får analysera. Vilket Kristin Lundell gjorde i Fokus 2017, och kom fram till att de var jävligt arga och att det nog inte skulle omgärdas av samma mystik ifall två medelålders män från Säffle gjorde samma sak på svenska.

Där tror jag hon har fel. När startar vi den där gruppen, Göran Greider?

Förresten. Höll på att glömma. På Sleaford Mods nya EP gillar jag mest av allt alla fem låtarna.

[Rough Trade Records, 14 september]

7