Fem timmar på Lollapalooza Berlin

Foto: Sanna Brandelius

HYMNs Caroline Dickson (också känd som ena halvan av Festivalpodden) har varit i Berlin och besökt Lollapalooza under fem timmar. Läs hennes rapport nedan.

Lollapalooza Berlin gjorde i helgen sin fjärde upplaga, i år belägen på Olympiastadion i Berlin med hela dess gigantiska omringande park. Med headliners som Kraftwerk, The Weeknd, Dua Lipa och Liam Gallagher, samt en del DJ-akter, behåller de sin internationella profil med en hel del fokus på pop och elektroniskt. Jag åkte dit med en kompis under fem timmar på söndagen, festivalens andra dag, främst för att kolla in Kraftwerk och Liam Gallagher, men också få en känsla av viben som givit festivalen så pass mycket fäste i Berlin att man valt denna bombastiska arena för ändamålet detta år.

Vi anländer till festivalen, lite stressade och svettiga eftersom vi inte var beredda på att klimatet snarare skulle kännas som Barcelonas än Berlins. Det är 26 grader varmt, sol och vindstilla och vi har alldeles för mycket kläder på oss. Dessutom har grisvattnet* gått för länge sedan efter en rätt sen och blöt natt kvällen innan så vi vill gärna kunna återställa vätske- (läs: alkohol-) balansen i kroppen lite innan vi går på dagens första spelning. Och det går fint!

Det kontantlösa systemet fungerar smidigt under vårt besök och tack vare ett digert utbud av såväl mat som dryck är det lätt att slippa köer. Det har däremot rapporterats om betydligt längre köer och mer osmidig hantering under festivalens första dag, ska nämnas. De verkar inte heller ha hunnit med någon grundlig internutbildning för volontärerna, märker vi när vi försöker beställa cava av en bar-volontär som inte kan skillnaden mellan cava och vin.

[*Grisvatten = Ett uttryck jag har lärt mig av Bob Hunds ljuvliga basist Mats Hellquist, som syftar på de svettningar som uppstår när man är bakfull och kan utlösas av till exempel ett varmt mål mat eller en fysisk ansträngning, typ en lite för stressig promenad i varmt väder. Då går grisvattnet.]

Arkivbild. Foto: Emma Svensson/Rockfoto

När vi anländer känns det också glest mellan festivalbesökarna, så glest att du utan problem kan ta dig ganska långt fram vid största scenen men utan att det känns ödsligt. Mer som att folk utnyttjar det faktum att festivalområdet utanför stadion i sig är så pass stort och att tyskarna helt sonika inte verkar tycka om att stå för nära varandra och därför håller sig på behörigt avstånd.

“Är Liam supersur?” [Gallagher, reds anm.], undrar en kompis via SMS under spelningen och det är han. Så sur att han skippar “Wonderwall” vilket i efterhand känns snopet i och med att han rivit av den på absoluta merparten av sin resterande turné. Men han spelar både “Champagne Supernova”, “Live Forever” och sex andra Oasis-låtar så känslan av tomhet är ändå inte total.

Däremellan hinner han med lite mellansnack som känns karakteristiska för Liam: “What’s going on over there? Why am I not invited?” ryter han på sin Manchester-brittiska och pekar på något jag och mitt sällskap aldrig hinner uppfatta vad det är. Men det roar oss och det är inte bara mellansnacken som känns urtypiska, även scenstilen i sig känner man igen – med micken så högt belägen att han behöver sträcka upp huvudet för att nå den – och antingen två marakas eller en månformad tamburin i hand.

På jumbotronen visas oftast tre bilder av Liam själv i olika vinklar, dock med en ganska trött delay-effekt vilket stör lite. Han får aldrig riktigt med sig publiken och känslan av eufori infinner sig inte ens under Oasis-hitsen. Hans nonchalanta stil utövas lite i överkant vilket skapar en barriär mellan honom och publiken, som är gles redan från början varpå ett stort antal sviker ungefär halvvägs och avviker för att invänta Imagine Dragons. Kanske är det därför han blir så sur att han hoppar över “Wonderwall”?

I och med att vi i det närmaste gör en blixtvisit på festivalen får vi välja bort att kolla in till exempel barnområdet kallat “Kidzapalooza”, och emellan de två spelningar vi primärt är där för att se hamnar vi istället på Absoluts Vodkas sponsområde. Säga vad man vill om sponsområden, men det är ett rätt ballt aktivitetsschema de har skrapat ihop med akter som känns utmanande och rätt i tiden. Vi ser en queer-osande dansföreställning och får varsin blinkande blomkrans och ansiktet fullt med glitter, innan det är dags för min absoluta höjdpunkt, Kraftwerk.

Arkivbild. Foto: Viktor Wallström Rockfoto

Utan att jag förstår varför känns det som att Kraftwerk ger något extra. Det är olidligt svårt att sätta fingret på vad; de spelar som vanligt utan synliga utsvävningar eller mellansnack (tänk hur bisarrt det hade varit om Ralf Hütter hade dragit typ någon skojig, elak anekdot om Karl Bartos) men allt sitter perfekt, känslan av eufori är total och det kan såklart bero på att detta är deras turnéavslunting och de dessutom befinner sig på hemmaplan.

I glädjeruset märker vi knappt när de byter ut sig själva mot sina robot-replikor och vi lägger upp sneda, suddiga filmer på Instagram såsom en bara gör under spelningar där en blir så lycklig att en glömmer bort tid, rum och internet-vett. Vi lämnar spelningen och därmed festivalområdet med en känsla av att man vill se dem igen, omedelbart.

Förutom en aning sura blickar när vi tränger oss lite för nära andra festivalbesökare är det glad, härlig och rätt lugn stämning under vårt besök. När vi närmade oss den magnifika Olympiastadion med taxin åkte en hel karavan med polisbussar åt andra hållet – gissningsvis en säkerhetsåtgärd som visade sig inte behövas. Publiken består till största del av glada, rätt unga tjejer med massor av glitter i ansiktet som helt enkelt verkar vara där för att njuta av musiken.

Däremot tycks trenden ha vänt senare på kvällen, för på Lollapalooza Berlins sociala medier hittar jag mängder av besvikna kommentarer från besökare som inte släpptes in i Perry’s Stage, alltså scenen inne i själva stadion, något som festivalen också har gått ut och bett om ursäkt för. En gissning är att de sålde biljetter till fler än vad som fick plats att komma in till Perry’s Stage, vilket blir problematiskt. När folk som betalat för att se Kygo och David Guetta inte får chansen måste det ses som ett misslyckande.

Största minuset från mig får Lollapalooza för de irriterande belägna VIP-områdena. Till exempel det de placerat som en egen fålla längst fram framför största och näst största scenen. Alltså kan du bara komma allra längst fram ifall du har betalat en rejäl slant extra för din biljett, vilket många unga festivalbesökare inte har råd med. Det leder till en rätt frustrerad stämning längst framme vid kravallstaketet som löper innan VIP-området och en väldigt gles församling precis framför scenen. Det måste vara tråkigt för artisterna att deras största fans, som inte har råd med VIP-biljett, separeras från dem med en skara som inte bryr sig lika mycket.

Sedan är min personliga åsikt att festivaler gärna kan skippa VIP-områden helt och hållet, eller åtminstone separera dem helt från festivalområdet så det inte inkräktar på de som ändå har pungat ut en rejäl summa för en vanlig biljett. Det skaver någonstans när en festival tummar på originalvärdet bara för att skapa ett mervärde exklusivt för de som har mer pengar.

Allt som allt är jag nyfiken på vad gänget bakom Lollapalooza Berlin hittar på till 2019, hur de skall tackla problemet med Perry’s Stage och framförallt få jämföra med vår svenska upplaga nästa år. Ifall man, i en stad som Stockholm, kan lyckas komma runt inhägnade ölområden och annat som man slipper och som gör smidigheten och frihetskänslan stor på Lollapalooza Berlin.

Det ska också bli spännande att se om de behåller ungefär samma grafiska design och dessutom lyckas implementera den på hela området såsom Lollapalooza Berlin gjorde.

På plus-sidan:

+Kraftwerk

+Lätt att ta sig dit och ta några kul nätter i Berlin i samma veva

+Billig öl

På minus-sidan:

-Tyskarnas extrema behov av personal space

-VIP-områdena

-Billig öl…