Kalle Berg: Ängie är extremt nödvändig

20160415. Ängie på Debaser Hornstull Strand i Stockholm. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto.

2010-talets hemmafru skiter i städningen och tar hellre en spliff i badkaret. Hon är öppen med sin fäbless för oralsex och tar dope för att kunna göra bra musik. När det konservativa Sverige laddar om behövs artister som Ängie mer än vi själva förstår, skriver Kalle Berg.

Samtidigt som jag skriver den här texten läser jag på Text-TV, under (krigs)rubriken ”Allt fler vuxna använder cannabis”, att 3,6 procent av Sveriges vuxna befolkning röker holk. Alla med lite postmodernistiskt vett i skallen vet att detta naturligtvis måste vara en grov underdrift. En snabb analys av Ängies lyssningar på Spotify, ger till exempel vid handen att hundratusentals svenskar antagligen har en rätt så liberal inställning till såväl marijuana som beroende i största allmänhet.

För det är ju, på ett ungefär, vad Ängies dekadenta trip-hop handlar om: knark, sex och utlevande. ”Alkohol är den farligaste drogen. Jag dricker inte starksprit. Det borde åtminstone vara samma lagar för cannabis som för alkohol” säger Ängie till Nynäshamnsposten i ett uttalande som hade varit provocerande för våra föräldrar, men som för oss 90-talister inte väcker mer anstöt än en tripprapport på nätforumet Flashback.

Dessutom har Angelina Dehn, som Ängie egentligen heter, en befriande inställning till sin hembygd. Istället för att, som brukligt, hylla familj och vänner sågar Ängie uppväxten i Nynäs och Ösmo längs med fotknölarna. ”Jag kan tänka mig att uppträda överallt utom i Nynäshamn”, säger hon till lokaltidningen och beskriver invånarna som ”rasistiska, homofoba och sexistiska”. ”I won´t forget my fake friends / how people call me psycho” sjunger hon i ”2013”, där hon också meddelar att hon hänger med ”the locos” istället för att gå till skolan.

Allt detta gör naturligtvis Ängie till en feministisk ikon; särskilt som hennes musikvideos är befriande tomma på killar. Och när ”pöjkera” väl får vara med är det mest som rekvisita. Som i videon till ”Spun”, där två till synes helt alienerade snubbar fungerar som ett slags betjänter åt Ängie, som själv åker limo till festen och dricker rampljus i höga glas.

Då Ängie på många sätt verkligen är en svensk Lana Del Rey vore det konstigt om det bara fanns plats för kaxighet. I allt uppror bor en stor dos existentiell ångest, det är sedan gammalt. Därför känns Ängies depressiva goth-estetik inte alls sökt – snarare högst trovärdig.

Eftersom allting Ängie sjunger (och gör, får man anta) är den totala antitesen till besattheten kring det som byggde upp vår svenska välfärd, är det också en extremt nödvändig kulturyttring. Särskilt i dessa dagar, när striden om vilken kultur och vilka förebilder som bör vara allenarådande i landet hela tiden tar sig nya former.

Ty när konservatismen nu återvänder från graven på bred front, med allt vad det innebär av indragna kulturbidrag och allmän moralpanik är det både befriande och nödvändigt med subversiv verksamhet. Och när det kommer till svenska värderingar tror jag faktiskt att Ängie är någonting avgörande på spåret. För kanske är det just så här ”verklighetens folk” uthärdar vardagen i Sverige 2018; inte genom att spela fiol, resa majstång och dansa polska.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.