Markus Krunegård – I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot

Den lätt manierade skivtiteln skulle lätt kunna vara en pastisch på Gyllene Tiders låt ”En sten vid en sjö i en skog”. Det skulle ha varit väldigt Markus Krunegårdskt; superironiskt och roligt på ett dystert sätt.

Men på Markus Krunegårds Södermalm finns ingen skog och inga insjöar; bara en hård kall underbar huvudstad med alla sina barer, broar och värdelösa framtidsutsikter inom media. Så artisten, eller låtjaget, springer upp och ner längs den larmande Ringvägen, en av Stockholms kanske fulaste gator, lyssnar till det hysteriska bruset från Dovas och går motvilligt ut med kompisar fast han egentligen nog mest vill vara hemma och ta det lugnt. Fast det vill han ju förresten inte alls; med sin abnorma rastlöshet eller snarare en stegrande ålderspanik (”jag är inte rastlös jag har bråttom!”) finns ingen tid längre för lugna ballader av typen ”LA, LA” eller ”Askan är den bästa jorden”.

Eller, det är en sanning med viss modifikation. Ty i tråkiga balladen ”O A O A E vi förlorade” sjunger Krunegård och Miriam Bryant sockersött och bitterljuvt om miserabel fantastisk kärlek och om att vara helt ok med att dö tillsammans på en presumtivt sjunkande Finlandsfärja. Och i avslutande ”Ben kött & känsler” går Krunegård sakta och sakligt igenom flyktingkrisen och miljökrisen och självbildskrisen och allting-krisen i ett hopkok av tung medelklassångest och syntig pop som rider min Netflixhjärna dygnet runt här i ett postdemokratiskt, postmodernistiskt, post-allting Europa.

Kanske är även nya ”Fåglarna” en ballad, jag vet inte, jag vet bara att det är en av Krunegårds bästa låtar någonsin – trots en genomgående magnifik katalog som spänner över tio år. ”En perfekt dag” suckar Markus Krunegård i nämnda låt, ”jag blev nästan ihjälkörd i trafiken idag”. Refrängen låter som någonting Dungen kunde gjort. Vilket är uppfriskande – ty efter den inledande och högst experimentella skivtrilogin på 00-talet (många har nog i efterdyningarna av sina vampyrpsykoser glömt bort exakt hur flummiga de skivorna var) fastnade Krunegård till viss del i röven på sin egen popstjärnedröm på Mänsklig värme, med sina varma melodier och en glättighet som kunde få lyssnaren att tro att Markus Krunegård var… lycklig. Det kanske han var, det kanske han är, men redan på Rastlöst blod började man skymta ett sluttande plan; kvar fanns visserligen hitsen men också mer dystopiska låtar som ”Piller i badkaret”, om piller i badkaret, eller ”Helli”, om barnuppfostran.

Just ”Piller i badkaret” får en bra uppföljare på I huvet på…, i och med snygga ”Ta en dusch”. 2014 tipsade Krunegård om att ta en cigg och ringa en vän istället för att dränka sig. 2018 gäller det att inte tänka efter, att stänga av, att ”ta en dusch tills huvet håller käften”. I de svenska badrummen eskalerar vår alienation, antar jag, och jag gillar Markus Krunegård när han agerar skivterapeut. Jag gillar honom lika mycket när han öppnar ”Ondare & ondare” med textraden ”du kallar det strangeness, jag kallar det Strängnäs”. Sån är han, Krunegård. Träffsäker in absurdum. Och besatt av geografi. Städer, gator. Mer och mer så, skiva för skiva. Vilket också ger mig, en gift Lundellman, fullskalig panik. Inte minst med tanke på samma låts tema. Lyssna själva, Lundellmän, och förtvivlas i er igenkänning.

Det går att skriva mycket mer om I huvet på… men allting kokar ner till att Markus Krunegård i och med släppet kan anses ha tagit rollen som svensk pops Sartre eller Kierkegaard (minns att Krunegård redan på Evangeliet kallade sig ”Markus Kyrkogård”). En publikfriande entertainer som säljer ut nattklubbar, javisst, men också ett habilt emo och en postreligiös grubblare; i texterna hela tiden hårt ansatt av sin egen bråddjupa ångest. I vansinnigt bra takt med en vansinnig tid – och med ett ultrarealistiskt textförfattande som borde göra Krunegårds idol Kristina Lugn grön av avund. ”Existentialismen är en humanism”, skrev Sartre. Men så här är det: den existentialistiska I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot är en humanism och borde mest av allt läsas som kurslitteratur i flumskolan, på samhällslektionerna och i filosofiklasserna, bland självmordsbenägna och radikaler med spikrak lugg i Trointeduärnåt-city, Sweden.

[OJOY, 7 september]

8