Beach House: ”Om vi vill förändras så är det något personligt”

I början på oktober gör Beach House tre spelningar på svensk mark. Dessutom gästar de Köpenhamn och Oslo. HYMNs Alvar Johansson har pratat med Victoria Legrand inför gigen. Spana också in duons nya video till låten ”Drunk in LA”.

”Drunk in LA” anländer halvvägs in i Beach House-skivan 7, och är en dunkel och långsamt pulserande synthballad om tomma barer, slitna änglar och en kärlek som torkat ut och dött. Det nästintill morbida, dunkla och skrämmande har alltid varit en viktig komponent i duons musik, i stark kontrast till deras mjuka, böljande sound. Men kanske aldrig förr har det stått så tydligt som i just ”Drunk in LA”, där Victoria Legrande mässar ”Maybe there’s a screenplay, or a bathroom I can hide” likt någon vars verklighetsuppfattning lösts upp i narkotikarus och trasiga känslor.

Att telefonlinjen som kopplar in mig till Baltimore och Victoria sprakar som en trasig gitarrförstärkare känns bara som en naturlig förlängning av distansen gruppen alltid byggt upp i sitt sound. Ändå framstår sångerskan som uppfylld med idéer som trängs om utrymme; hon finner hela tiden nya trådar i mina frågor och uttrycker sig rakt och bestämt.

I ”Drunk in LA” upplever jag en sorts dekadens jag inte riktigt tidigare funnit i er musik. Är jag något på spåren där?

– Alla som lyssnar får såklart känna hur de vill kring låten, vi kan ju inte bestämma vilka riktningar som är de rätta. Men jag tror att det du reagerat på är den destruktiva och samtidigt glamorösa sidan som finns där i texten. Hela låten följer absolut i det spåret; vi fyllde den med bilder av en sorts förlorad glamour. ”Girl of the Year”, ett spår som kommer senare på skivan, upplever jag har ännu mer av den mörka och samtidigt glamorösa sidan. Det verkar som en aspekt av låtmaterialet du verkligen resonerar med.

”Under arbetet fanns plötsligt en väldigt speciell känsla, och allting kom naturligt”

Hur gick tankarna när ni skrev den?

– ”Drunk in LA” kändes som en väldigt naturligt psykedelisk sång, och mycket av texten kom i princip i samma vända. Under arbetet fanns plötsligt en väldigt speciell känsla, och allting kom naturligt.

Varför tror du att det var så?

– Det är en sorts kravlöshet som sker ibland i låtskrivandet, men jag kan inte förklara den. Kunde jag det skulle jag nog ha knäckt någon form av kosmisk kod gällande att skapa musik!

Victoria skrattar och fortsätter sedan:

– Ibland faller allting bara på plats, tror jag. Ackord och rytm; när det sker ger det den som lyssnar sorts ”vision” i brist på ett bättre ord. Det finns egentligen inget sätt att ta kontroll över det. Särskilt när det kommer till texten, som oftast är definierande för vilken form låten kommer ta i slutändan. Oavsett hur fantastiskt vackra de arrangemang du skrivit är, kommer de inte komma någonstans ifall inte texten passar. För oss är ”Drunk in LA” ett bra exempel på hur text och musik kan mötas.

Och hur är det med den fjärde singeln, ”Black Car”? Den nästan smyger sig över mig som lyssnar, och känns betydligt dunklare, mörkare och mer spöklik än någonting ni gjort förut.

– För oss var det en annan skildring av mörker, en vi inte tagit oss an förut. Alex spelade arrangemanget för mig för första gången på natten, och det slog mig direkt att detta var en nattsång. Den skulle aldrig gå att spela på dagen. Ljudet kändes så skimrande svart, som ja… någonting sci-fi.

Sci-fi?

– Den känns futuristisk! Jag minns att jag blev så förvånad när jag hörde den, för det lät inte alls som oss. Som om vi snubblat över någonting helt nytt.

Jag kopplar direkt sci-fi känslan till den ledande keyboarden.

– Jag tror att jag mer tänker på den bas-keyboarden som ligger i bakgrunden ungefär halvvägs in i låten. För mig personifierar den det där futuristiska mörkret.

Jag tycker det är intressant det här du säger med att viss musik känns som att den bara skulle passa på natten, för jag kan absolut känna igen mig i det som lyssnare. Den känslan, låtens identitet kopplat till miljön där den hör hemma, tror du att den kommer tidigt eller sent i den kreativa processen?

– Sent oftast, först när låten börjat få en ordentlig form. Särskilt om det kommer från ett spontant ögonblick, som just när Alex spelade ”Black Car”. Jag snubblar hela tiden över låtar och känner ”Det här är en nattlig låt”, eller ”den här hör hemma tidigt på morgonen”. Men jag känner aldrig så kring dagen, märkligt nog. Musik är ju dock så ombytligt, det förändras hela tiden.

Jag gräver efter rätt formulering, och under tiden frågar Victoria:

– Vad är det svenska ordet för ”shape-shifting?

Ursprungsbetydelsen tror jag faktiskt är hamnskiftande.

– Haha, jag tänker inte ens försöka uttala det.

Jag läste ett några år gammalt citat från din kollega Alex där han ifrågasatte kritiken om att Beach House inte utvecklat sitt sound, eftersom det till lika stor del går att förändras inom ramen för det man markerat ut som sitt. Vad anser du om det?

– Jag håller verkligen med honom. När du skapar musik kan du inte göra det med någon annan i åtanke utan att fastna i ett spindelnät av katastrofer. Fokusera på att skapa din egen musik, sen får folk säga vad de vill. Man måste fokusera på att inte lyssna på någon annan, och bara skapa sin egen musik. Folk får säga vad de vill. För oss har förändring inneburit en massa mer eller mindre subtila skiftningar i vår musik.

– Dessutom är idén om förändring egentligen helt relativ, eftersom en persons idé kring förändring inte nödvändigtvis behöver vara samma som någon annans. Jag tror att en del personer kommer att se förändringen, medan andra helt enkelt inte kommer göra det. En del skulle säkert kräva att vi släppte en trap-skiva för att överhuvudtaget reagera.

–  Men, det är ju inte vilka vi är och för mig har 7 varit en skiva med ett flertal drastiska ögonblick där vi själva funnit både förändring och inspiration till att arbeta vidare. Jag tror att det går att höra också.

”Barn har en fantasi som är naturligt psykedelisk; de föds in i ett psykedeliskt universum”

Släpper ni en rap-skiva vill jag gärna stå först på pressutskickslistan.

– Absolut, det eller så börjar vi spela EDM.

Här börjar Victoria försöka härma vad som förmodligen skulle vara EDM i Beach House-tolkning över den sprakiga telefonlinjen, innan hon brister ut i ett smittande gapskratt.

Släppte inte Paul Banks, sångaren i Interpol, en rapskiva för några år sedan?

– Absolut, och jag menar, bra för honom. Alla måste få göra vad de vill och vad de brinner för, det är en del i vårt försök att hålla oss flytande som människor. Jag tror att vi kan vara allt för kritiska mot varandra. Kanske måste vi bara våga släppa taget. Jag och Alex gör vad vi vill, och försöker att alltid göra bara vad vi älskar. För om du inte älskar det du gör, ja då går det helt enkelt inte.

–  Hos barn kommer det där naturligt, att göra det man älskar och som inspirerar en. Barn har en fantasi som är naturligt psykedelisk; de föds in i ett psykedeliskt universum. Det tar form i alla lekar och världar de skapar. Men allt eftersom vi blir äldre förlorar vi den naturliga kreativiteten. Det är nog bara konstnärer som inte gör det. På något sätt lyckas de behålla sitt inre barn, det finns kvar inombords. Jag tror att det är därför folk stör sig på artister, på den där lekfullheten.

Är du rädd att förlora det? Ditt inre barn, så att säga.

– Jag vill verkligen inte leva i rädsla. Då försöker jag hellre fokusera på ta dag för dag.

Känner du dig någonsin fångad i den ljudbild som Beach House på ett sätt har blivit knutna till? Eller är projektet så pass flexibelt att ni kan göra vad ni vill utan att lyssnarna känner att ni gett upp er identitet?

– Förändring för oss har ingenting att göra med vad andra känner. Om vi vill förändras så är det något personligt. Just efter Depression Cherry och Thank Your Lucky Stars visste vi vad vi ville ändra på, och 7 är resultatet av just en sådan förändring. Vi började se mönster, sådant som kan vara destruktivt, repetition som måste förändras och en sorts tidsbrist i inspelningen som dödade kreativiteten hos oss. Som följd på det skapade vi en liten yta i vår replokal där vi kunde spela in helt själva, och i och med det insåg vi att vi inte behövde ha någon annan i mitten av oss och vårt projekt, någonting som var väldigt befriande

– Dock så co-producerade vi skivan med Sonic Boom, och han var verkligen en oerhört viktig del av öppenheten i projektet. Han har en sådan fantastisk vetskap om ljud, oljud och experimenterande. Jag är övertygad om att han är den perfekta personen för oss och vi är väldigt lyckliga att ha fått göra det. På något sätt var det som att han var precis vad vi behövde, utan att vi visste det själva.

Du och Alex har spelat ihop i 12 år nu; vad gör det med er som projekt? Som vänner?

– I mitt samarbete med Alex finns så mycket kärlek, passion och vänskap; allt det är väldigt starka krafter som håller ihop oss. Det tillkommer hela tiden ny energi och nya känslor, både hos oss men också hos de vi samarbetar med, och det är någonting som vi alltid måste uppmärksamma och fokusera på. För mig har Alex varit den bästa partnern i mitt liv.

Sverigedatum:
4 okt – Lund, Mejeriet
5 okt – Göteborg, Trädgårn
8 okt – Stockholm, Münchenbryggeriet