Säkert! Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
Hösten har gjort sig alltmer påmind på Västkusten under senare tid, men denna mulna kväll var ändå varm och det var lätt att sätta sig på en av stadens uteserveringar. Det var en kväll där det gick att skapa sin egna lilla minifestival bland Göteborgs scener om man la upp en bra plan.
Inledningsvis lockade Liseberg mig med turnéavslutning för Säkert! Annika Norlins låtar har fastnat hos mig i många år, jag betraktar henne som en av landets främsta textförfattare och hon bjuder verkligen alltid på fina spelningar.
Det märktes att sommaren var slut i den populära nöjesparken, men det var ändå många besökare som åkte karuseller och annat. Klockan åtta gick Annika Norlin på scen med sin gitarr och inledde med fina ”Allting flyter”. Under låten kom hennes sex medmusiker också in på scenen. Det var bra ljud och spelningen fortsatte med ”Snooza” i vackert blått och vitt ljus samt en försiktig rök som påminde om morgondimman över en äng full med daggdränkta spindelnät någonstans långt borta. Annika hade problem med rösten, men löste uppgiften elegant ändå.
Regnet hängde i luften, men de få regndroppar som träffade mig var inget att hänga upp sig på. Det var gott om folk framför scenen och god stämning. Favoriten ”Influensa” lät strålande och vi bjöds även bland annat på nya ”Arktiska Oceanen” och ”Washington” med delar av EP-omslaget snyggt upplyst på draperiet bakom musikerna.
Min timme närmade sig slutet precis när ”Fredrik” inleddes och taldelen i låten påminde oss om alla människors lika värde vilket känns viktigare än någonsin. Jag lämnade Liseberg till tonerna av ”Allt som är ditt” – kvällens minifestival hade inletts på bästa sätt trots att regnet tilltog när jag gick mot Korsvägen.
Annars skulle man kunna tro att det var någon form av Los Angeles-vecka i Göteborg med David Crosby i onsdags och på Pustervik hade fina klubbarna Club Slacker och Klubb 8 bjudit in till lysande garagerockskväll med bland annat The Blank Tapes, från just Los Angeles.
Regnet formligen öste ned när jag gick av spårvagnen vid Järntorget och trots att det bara är cirka femtio meter från hållplatsen till Pustervik så blev jag väldigt blöt. Det var som att någon hällde en hink med vatten över mig, men det var samtidigt bara vatten – inget som skulle få påverka denna kväll negativt.
La Luz pressbild
Vattnet torkade snabbt och först ut var Göteborgsbandet Boys som släppte debutalbumet Rest in Peace i våras. De fem musikerna gick på scen kvart i tio och det lät utmärkt. Boys blev en ny live-bekantskap för min del och jag gillade deras indierock och scenframträdande. ”Love Isn’t on My Mind” blev en liten favorit och jag hoppas att jag får höra mer av detta band framöver.
Därefter blev det paus och det var relativt mycket folk på Pustervik, trots det kraftiga regnandet utanför, men borde så klart ha varit slutsålt en sådan här fin musikkväll. The Blank Tapes stod på tur och inledde grymt bra med senaste singeln ”Paradise” i snyggt lila ljus. Spelningen handlade en hel del om låtar från senaste albumet Candy som släpptes i somras och spelningen växte och växte. Låten ”Candy” bjöd på ett härligt gitarrsolo och de fem musikerna skapade en ljudmatta som fyllde rummet totalt.
Andra höjdpunkter var ”It’s in My Mind” och konsertens avslutande gitarrsolo som för en stund lyckades flytta oss tillbaka till 1960-talets psykedeliska glansdagar på ett väldigt vackert sätt.
Avslutningsakten La Luz kommer ursprungligen från Seattle, men är numera hemmahörande i Los Angeles. De har släppt tre strålande album sedan 2013 och det senaste, Floating Features, kom tidigare i år. Senast jag såg dem var under Liverpool International Festival of Psychedelia 2016. Det var en konstig spelning för när de skulle börja spela enligt programmet var scenen tom. Det tog en kvart innan de kom och gjorde en blixtsnabb soundcheck, spelade några av deras bästa låtar och därefter tog spelningen slut efter tjugo minuter när arrangörerna, till publikens tydliga missnöje, bad La Luz lämna scenen. Trots att vi bara fick uppleva tjugo minuter så var det ändå en av festivalens finaste spelningar.
Strax före midnatt stod de fyra musikerna på scen och inledde instrumentalt med titelspåret till senaste plattan som övergick till ”Cicada” innan det var dags för ”You Disappear”. Det lät strålande och deras surfinspirerade garagerock togs emot på strålande sätt.
Shana Clevelands sång och gitarrspel på hennes ”Buddy Holly”-färgade Fender Stratocaster lyfte låtarna som ofta dundrade fram med den taktfasta rytmsektionen med trummor och bas samt Alica Sandahls grymt snygga keyboardslingor. Tempot drogs ned emellanåt i låtar som ”I´ll Be True” och ”Call Me in the Day” och det var verkligen en setlist som valts med fingertoppskänsla.
Spelningen avslutades med fina ”Sure As Spring” som övergick till ”I Wanna Be Alone (With You)” i ett snyggt medley. Denna konsert kunde verkligen inte ha avslutats bättre och den satte punkt för ännu en strålande musikkväll i Göteborg.
