RIP Mac Miller – ”Många av oss har förlorat en god vän”

Den bästa musiken är inte alltid den som ligger högst upp på topplistorna, den mest tekniska eller mest tankeväckande – oftast är det den musik som betyder något för dig som lyssnare. Mac Millers musik har någon gång uppnått alla de här grejerna, men det är just på grund av det sistnämnda som hans musik har betytt så mycket för mig och för många andra.

Någon gång i mellanstadiet på nått töntigt disco med för mycket läsk och S-märken i kroppen så hörde jag Timbuktus ”The botten is nådd” för första gången och det var då mitt intresse för hiphop började. Jag konsumerade snabbt upp allt vad svensk hiphop var; The Latin Kings, Petter, Chords och Organismen 12 blev favoriter. Tyvärr vågade jag mig aldrig längre. Den enda utländska hiphopmusiken jag lyssnade på var det som spelades på radion eller som jag på annat vis kom över.

Självklart hade jag koll på alla de stora hitsen från giganter som Eminem, 50 Cent och Jay Z och fram tills jag började gymnasiet så var det den enda utländska hiphopen jag lyssnade på. Jag tror att det mest berodde på att det var svårt att förstå musiken och att relatera till den. Som liten kunde jag i alla fall förstå alla texter och för det mesta hänga med i vad musiken handlade om när det var på svenska.

Men sen, endast efter några dagar på gymnasiet, bland helt nya människor, så blev jag introducerad för en hel del ny musik, där ibland Mac Miller, och det är här allt plötsligt klickade för mig.

Mac Miller var då en ny hiphopartist som med hjälp av youtube och bra lågbudgetvideor spred sin musik om vardagliga ungas problem och nöjen, så som att skolka ifrån skolan, festa och äta fryspizza. Jag hade nu lärt mig så mycket engelska att jag utan problem kunde förstå och uppskatta texterna, som förut varit ett mysterium för mitt 10-åriga jag. Mac Miller öppnade dörren till en helt ny värld av hiphop och musik och jag sög åt mig så mycket som möjligt, som en torr svamp som plötsligt blev nersläppt i Atlanten.

Livet fortsatte, man började hitta sin plats som vuxen i samhället och insåg att det kanske inte är så coolt att skolka från skolan längre. Man insåg också när man blev äldre att den där skoluppgiften som man inte fick godkänt på, inte längre var ett så stort problem, som det kändes som just då. Samtidigt blev Mac Miller lite som den bästa barndomsvännen man glidit ifrån lite för att lämna plats till större och bättre grejer, men varje gång man träffades igen så var det som att man aldrig varit ifrån varandra. Livet fortsatte och Mac Millers musik växte upp jämsides med en själv.

Varje gång det släpptes musik så var man där och lyssnade på historier ifrån sin gamla vän. Berättelser om besvikelsen för att första studioalbumet aldrig levde upp till förväntningarna samt om ovissheten och svårigheterna att hitta sin plats i samhället som lyser igenom på andra albumet. Det beskrivs ett virrvarr av känslor kring ensamhet, depression, framgång, kärlek och vänskap på det tredje albumet. Precis som med en bästa vän så var Mac alltid ärlig i sin musik. Hur mörkt och långt ner i drogfördärvet han än gick så var där alltid ett litet ljus av hopp och ärlighet. Något som alltid sa att det kommer ordna sig.

Under sin karriär hann Mac släppa fem studioalbum, över 12 mixtapes som spred sig över till olika genrer, så som jazz och horror-rap. Allt detta visade på hur han hade en av modern musiks mest imponerande utvecklingskurvor. Världen har tyvärr förlorat en av sina mest begåvade och dedikerade unga artister. Många av oss har också förlorat en god vän.

Mac Miller – Stora Scenen / Malmöfestivalen, Malmö