”Weird Shit” med David Crosby på Göteborgs Konserthus

Bild från 2012. Foto: Eva Rinaldi

Det finns en del människor som sjunger på ett sätt som är så distraherande bra att man glömmer bort vad man håller på med. En sådan sångare är David Crosby. Han är en världsstjärna och behöver så klart ingen närmare presentation.

Första gången jag hörde honom sjunga var med hans första band The Byrds. Det var en Greatest Hits-vinyl som jag lyssnade på i tioårsåldern. Deras tolkning av ”Mr. Tambourine Man” var redan då en stor favorit. Därefter upptäckte jag Crosby, Stills & Nash genom filmen om Woodstock och låten ”Long Time Gone” något år senare, vilket ledde mig till deras första album och låtar som ”Marrakesh Express”, ”Wooden Ships” och fantastiska ”Helplessly Hoping” som är en av mina absoluta favoritlåtar. När jag i tonåren bläddrade i begagnade skivbackar på Skivesset i Malmö så hittade jag ett väldigt välbevarat exemplar av dubbel-LP:n 4 Way Street, som jag har kvar än idag, och när den snurrade fram till ”Ohio” så hittade jag ytterligare en favoritlåt för livet.

Det finns massor av fina saker jag skulle kunna skriva om hur David Crosbys musik har påverkat mitt liv positivt. För det är precis så det är. Riktigt bra musik påverkar hela livet positivt, åtminstone för mig. Los Angeles-scenen i mitten och slutet av 1960-talet var fantastisk med band som The Byrds, Buffalo Springfield och The Doors som några exempel. Det har gått 50 år sedan dessa begåvade musiker skrev ett oerhört viktigt kapitel i rockmusikhistorien. Det kom så oerhört mycket bra musik från hela Kalifornien och andra delar av världen under denna tid så det kan vara lätt att missa David Crosbys underbara soloplatta If I Could Only Remember My Name från 1971.

Foto: Anna Webber

Torsdagen bjöd på en härlig sensommarkväll och det var gott om folk på stadens uteserveringar. David Crosby kom till Göteborg med oerhört skickliga musiker som till exempel gitarristen Jeff Pevar och keyboardisten och sångerskan Michelle Willis, de gick på Konserthusets scen strax efter klockan åtta. Det var mycket folk i publiken, men märkligt nog var det inte fullsatt. Jag tror att det kan ha att göra med annonseringen. Jag har inte sett att David Crosby ska komma till Göteborg någonstans i staden och det tog mig cirka fem minuter att hitta ett event på Facebook för några dagar sedan. Som tur är så följer jag vad som händer på Konserthuset så jag köpte min biljett på favoritrad 4 för flera månader sedan.

Bandet inledde lite lågmält med ”In My Dreams” som successivt stegrade och nådde klimax med ett härligt gitarrsolo i slutet. Låten om Oliver Stones film om Jim Morrison (”Morrison”) följde och därefter ”Tracks in the Dust”. Det var väldigt bra ljud och låtarna lät strålande, men det lyfte inte riktigt inledningsvis. Spelglädjen var dock enorm. David Crosby bad publiken om ursäkt för att det aldrig var han som skrev hitsen i de band han hade varit med i utan bara ”the weird shit” och därefter inleddes de klassiska tonerna till ”Guinevere”. Då stod tiden plötsligt helt stilla. Det var startskottet på en helt otrolig period.

Applåderna ville knappt ta slut när de inledde nästa låt som jag inte alls kände igen. Det blev drygt en minuts instrumentaldel innan sången inleddes och det visade sig vara The Byrds underbara ”Eight Miles High” som kamouflerats snyggt, åtminstone för mig. Det lät strålande! Kort därefter var det dags för ”Long Time Gone” i blålila ljus och med ett gitarrsolo som fick hela Götaplatsen att skaka till. Mina tankar svävade tillbaka till den där stunden för länge sedan när jag satt framför en TV och såg människor röra sig i området runt Woodstockfestivalen från en tid långt innan jag var född. Det var vackert. Första setet avslutades med ”Dèjá Vu” med flera solon i slutet där jag upplevde det som att basisten Mai Agans solodel lyste starkast.

Foto från 2017

Efter en stunds paus kom andra set igång vid halvtio-tiden. Vackra ”The Lee Shore” inledde i lila och vitt ljus, och sången var strålande. David Crosby är fortfarande en oerhört skicklig sångare. Tempot i andra set var generellt lägre och en höjdpunkt var ”Sky Trails” som blev en vacker duett med Michelle Willis. Det var tyvärr enda låten från senaste plattan från ifjol med samma namn.

Ljuset övergick till rött och inledningen till ”Wooden Ships” drogs igång och varenda ton lät så rätt. Den innehåller en av rockvärldens vackraste inledningstexter: ”If you smile at me, I will understand. Cause that is something everybody everywhere does in the same language”. Även om denna textrad skrevs för nästan femtio år sedan så upplever jag den som viktigare och mer aktuell än någonsin. Låten tog slut, publiken reste sig upp och jublade med applåder.

Musikerna lämnade scenen, men kom in igen och rockade igång ”Almost Cut My Hair” och min stol lyfte nästan i det lilaorange skenet. Låten tog slut och publiken reste sig på nytt. David Crosby sa att han hade lånat en låt från en vän och Jeff Pevar inledde gitarrspelet till ”Ohio” och det var nästan som att cirkeln slöts på något sätt. Många ställde sig upp och började dansa. För egen del satt jag kvar med stängda ögon och lät varenda ton fylla mitt huvud. Konserten tog slut och jag var smått vimmelkantig. Musikerna ställde sig på rad och bugade och den stora publiken stod upp och applåderade länge.

Mai Agan viskade något i David Crosbys öra och kort därefter gick han fram till mikrofonen och sa ”tusen tack” – och vi var nog många som på olika sätt sa tusen tack till honom för all fantastisk musik han har gett oss genom decennierna.

Jag vill nämna en kort kuriosagrej om David Crosby som jag har funderat en del på. Både The Byrds och Stephen Stills band, Buffalo Springfield, spelade under Monterey Pop Festival i juni 1967. Buffalo Springfield hade haft en hit med ”For What It’s Worth”, men den inte helt okända gitarristen och sångaren Neil Young hade lämnat bandet några månader tidigare och under spelningen på Monterey spelade David Crosby gitarr med Buffalo Springfield. Ett plus ett blir oftast två och det kanske var i den vevan som tankarna om fortsättningen föddes och landade fantastiskt rätt i samband med att Graham Nash anslöt från Manchsterbandet The Hollies, vem vet?

Det jag däremot vet med all säkerhet är att deras musik för alltid kommer att ha en särskilt fin plats i mitt hjärta och jag är så oerhört tacksam för all ”weird shit” som David Crosby har berikat mitt liv med.