Foto: Mitja Ljalin
För fjärde året i rad gick Moscow Music Week av stapeln och visade upp allt det dolda och underjordiska inom den ryska musikscenen för allmänheten. Under fyra kvällar samlade Rysslands enda showcasefestival drygt 150 akter på ett tiotal ställen belägna runt om i centrala Moskva. HYMNs Alina Blommegård var på plats.
Liknelsen med Tallinn Music Week känns given, då de båda festivalerna är ganska besläktade vad gäller koncept. Programmet består av en tvådagarskonferens som är tillgänglig både för branschfolk och vanliga besökare, samt diverse showcases antingen uppdelade efter genre eller skiv-/bokningsbolagstillhörighet. Å ena sidan hjälper det till att orientera sig och välja en showcase utifrån sina egna preferenser, men å andra sidan försvinner möjligheten att upptäcka något intressant band inom någon genre som en annars inte brukar lyssna på. Dessutom är de flesta av dessa showcases utspridda över ett relativt stort område med drygt en halvtimmes gångavstånd mellan varandra, vilket gör att en sammantaget missar åtminstone en spelning på vägen.
Avståndet är också den avgörande faktorn när jag väljer att starta festivalen med Shoegaze- och Alternative Music-showcases, vars spelställen ligger mittemot varandra. Det dröjer en stund innan jag hittar ett squatliknande utrymme gömt bland flervåningshus i den historiska stadsdelen. Färgglad graffiti pryder de ödsliga byggnaderna som tidigare tillhörde en flygfabrik och tillför utrymmet en viss charm. På grund av det fina sommarvädret hänger många besökare ute på gården och myser i fåtöljerna.
Väl inne på Punk Fiction där alternativshowcasen äger rum tar skejtkulturen över. Själva scenen befinner sig faktiskt uppe på skejtrampen, och när jag kommer in är det The Defusers tur att spela. Det är glest i publiken, men bandet (med sångaren iklädd kilt i spetsen) ger inte upp och skapar en ösig stämning. Deras skramliga och rätt provokativa punkrock för tankarna till bland annat Bloodhound Gang.
Desto mer publik har samlats på den närliggande showcasescenen. Första akten som jag ser i den mysiga lokalen, «Успех», är Moskvas lo-fi-romantiker стопкран som lyckas engagera besökarna och leverera en energisk spelning med förvånansvärt bra ljud.
Kvällens mest imponerande gig gör dock Murmanskbaserade Деревянные киты. Blandningen av drömpoppiga och psykedeliska toner som skapas av effektpedaler, gitarrer och trummor är svår att värja sig emot. Vid synten rör sångerskan sig likt en trädnymf och fyller upp hela utrymmet med sin otroliga röst, vilket driver den hängivna publiken nästan till ett extatiskt tillstånd. Under extranumret kliver hon ner till fansen och joinar dem en stund. Den avslappnade hemmafeststämningen sprider sig i luften och det är värt att påpeka att den känslan blir återkommande under resten av festivalen.
Lucidvox. Foto: Nikita Poljanskij
Andra dagen bestämmer jag mig för att bege mig till Experiment-showcase. Den huserar på verkstaden Pluton som tillhör en fabrik som har fungerat ända sedan 1929. Den autentiska mörka inredningen med massiva fönster och gammal kakel på väggarna förstärker den dystopiska atmosfären.
Först på scenen i den stora salen står Super Collection Orchestra som kallar sin musik för ”freepop”. Egentligen liknar deras spelning en slags improviserad jamsession där samtliga medlemmar turas om att spela instrumenten och få plats vid micken. Samtidigt i det lilla rummet bredvid kör duon Ninja Glam ett set där de mixar dyster elektronik med abstrakt techno.
När det sedan blir dags för Lucidvox att äntra den stora scenen märks det att antalet besökare har ökats och salen ser nästan fullsatt ut. Själv har jag min egen anledning att se det omtalade bandet: jag missade dem i kön till festivalen «Боль» 2017. Lyckligtvis lever den noisiga kvartetten upp till mina förväntningar och framför en psykedelisk orgie av ljud och oväsen som till och med får publiken att starta en moshpit.
Som om detta inte vore nog chansar jag att hinna till en annan showcase som heter ”Russian melancholy”. Stället ligger ett par tunnelbanestationer bort, så jag åker dit och hamnar i en källare där Хадн дадн soundcheckar inför det avslutande setet. Med längtan i rösten skildrar sångerskan vardagen på ett lite skämtsamt och ironiskt sätt. Ljudmässigt blandas det fritt mellan akustiskt och elektriskt, likaså folk och experimentellt, och andas både gamla sagor och new wave. Det hela får mig att tänka på en sak: ryska språket är inte lika lättformat som till exempel engelska, därför blir det särskilt intressant att lägga märke till hur det existerar i olika musikformer.
På lördagen peakar Moscow Music Week med hela 10 showcases. Den största av dem tillhör festivalen «Боль» vilket är rimligt med tanke på att både den och MMW har samma arrangör.
Det står det klart redan från början att det vankas publiksuccé den kvällen. När jag är på plats har den typiska unga «Боль»-publiken redan börjat samlas inför de stängda dörrarna. Även inne på klubben är inredningen lik den inomhusscen jag skådade på «Боль» för ett år sedan, samtidigt som det är den största scenen jag upplever under hela festivalen.
När första bandet – Влажность – dyker upp är det dock inte så många som är villiga att komma fram till scenen. Själva kollektivet kallar sig för ”sexpunkare”, och deras frontkille iklädd fejkpäls på en bar överkropp och med en choker runt halsen uppmanar folk att joina dem. Efter ett tag börjar han spilla vatten på sig själv och publiken. Så småningom stör jag mig på poserandet och lämnar stället.
Den andra showcasen, som turligt nog ligger inom 10 minuters gångavstånd, i den ovannämnda verkstaden Pluton, väcker fler frågor än svar. Av någon oklar anledning fick den namnet ”Girls sing”, fast det inte utesluter det faktum att det finns flera kvinnofrontade band som uppträder på andra showcases. Efter drygt en halvtimmes försening öppnar Merzota den scenen. Hennes låtar, som är märkbart inspirerade av 90-talets pop med lite syntinslag, sprudlar både av elakhet och ångest och tar mig tillbaka till skoltiden.
Medan jag varit borta har stämningen på «Боль»-showcasen bara blivit hetare. I det lilla utrymmet bakom den stora scenen spelar duon Supernova 1006. Deras elektroniska musik är blandad med reverberat gitarrljud och shoegazeeffekter och min första association när jag ser dem blir The KVB.
Samtidigt som publiken växer blir många unga besökare fullare. Vid tiden då ssshhhiiittt! står på den stora scenen med sina sorgliga gitarrbaserade låtar kan folk inte hålla tillbaka, de dansar vilt och skriker med i rader som ”Mamma, förklara varför jag har blivit vuxen”. Vissa i publiken lyckas även kliva upp på scenen och crowdsurfa.
När jag pendlar tillbaka till ”Girls sing” är det fortfarande ganska glest där. Det verkar som om de flesta föredrar att hänga kvar på «Боль» den kvällen. Det har redan blivit mörkt och den intima stämningen infinner sig när Фивы spelar. Som en häxa står sångerskan på scenen och förtrollar lyssnarna med sina svarta besvärjelser. Den låga Nico-liknande rösten vilar på underlägget av darkwaviga toner och låter väldigt imponerande.
Trots att dessa två showcases är helt olika i sin uppsättning, där «Боль» står för provokation, ironi och just smärta medan ”Girls” är rörande och personligt, finns det något gemensamt. Det är en ny generation musiker som lever i skuggan och med sina öppna hjärtan strävar de efter att bli hörda.
Supernova 1006. Foto: Nikita Poljanskij
På den sista festivaldagen blir det dags att kliva ner i källarna på Moskvas hippaste gator och upptäcka de råaste banden från underjorden. Egentligen kan showcasens namn översättas som ”Kungarna av Kitaj-Gorod” (förväxla inte med Chinatown), vilket inte bara betyder en känd stadsdel för turister, utan också för många coola kids som brukar hänga där.
Spelningarna äger rum i två barer som ligger i samma område, med totalt tio stycken band. Jag hoppas på att hinna se så mycket som möjligt, men det visar sig snart att planen inte kommer fungera då första bandet på en av de scenerna inleder kvällen med nästan en timmes försening.
Trion Rezistr spelar smutsig grungerock och blandar engelska och ryska i texterna. Förutom att vissa låtar är ganska inspirerade av Nirvana finns det även något Kurt Cobainskt över sångarens utseende.
Efteråt springer jag till «Китайский Летчик Джао Да» – den närliggande baren med en liten scen dit en behöver komma i tid för att inte trängas och lyckas balansera mellan borden längs väggarna. Där skådar jag punkrockduon можем повторить som med endast en gitarr och trummor skapar ett aggressivt rått sound och levererar en intensiv spelning.
Tillbaka på Down House Bar är det halvtomt inne, men källargolvet gungar ändå: orsaken är garagerockarna Последняя Вечеринка. På scenen finns tre till synes ganska blygsamma killar iklädda kostymer som på något sätt liknar tidiga The Beatles. Publiken som har samlats längst fram för att se bandet uppskattar spelningen till fullo. Det blir verkligen svårt att stå stilla, speciellt när trion lirar en cover på Billy Idols ”Dancing With Myself” på ryska.
Det avslutande giget för mig under kvällen och festivalen i allmänhet blir Nikky Blazer, vars spretiga garagepunk inte ger någon vila varken åt bandet eller fansen. Tillsammans med den helt galna publiken som gör moshpit oavbrutet under hela spelningen blir upplevelsen till en kaotisk röra av svettiga kroppar och totalt oväsen. Mellan låtarna passar sångaren på att be vissa människor att dra åt helvete. Bland annat riktas svordomen mot bandet Влажность, «Боль»-arrangören och det folk som ansvarar för musikindustrins fall.
Med en ordentlig blandning mellan experimentlusta, vardagsrealism och desperation lever och frodas den ryska undergrounden. Det är det skiktet som först reagerar på förändringar i samhället och inte är rädda att säga sanningen. Festivalen lyckas presentera den gömda scenen i all sin mångfald och verkar som ett passande startfält för unga oetablerade ryska band.
Visst finns det saker att jobba på rent organisationsmässigt, som till exempel kommunikationsbrister inom teamet som leder till att jag inte får pressarmbandet förrän dagen efter att det börjat. Men med tanke på allt nedlagt arbete som har gjort en sådan stor festival möjlig i det annars så korrumperade Ryssland vore det orättvist att gnälla.
När jag åker tunnelbana hem med några rödögda medresenärer är det Nikky Blazers sångares finalbudskap som ekar i huvudet: ”Underground handlar inte om pengar, utan det handlar om människor och deras känslor”. Just i den stunden fattar jag att alla andra ord är onödiga.
