Musik & Politik: ”KD-låten” – ironi eller fake news?

Musik och politik hör ihop – fråga bara moderaten Gunnar Axén som 2014 slängde ut TV:n i protest mot att radion spelade Ebba Gröns ”Beväpna er”. Men när högersångare ska bli politiska riskerar resultatet att bli lika pinsamt som ”KD-låten”, tycker Kalle Berg.

Öckerö kan sägas vara en konservativ enklav i Göteborgsområdet. Ökommunen, med dess omgivande kobbar och skär (till exempel grannön Hönö, med sin kända kristna konferens), utgör den frikyrkliga kristendomens kanske sista utpost i ett av den traditionella, svenska socialdemokratins främsta fästen. Från Öckerö kommer också Roland Utbult; ett känt affischnamn inom den kristna musiksfär som (för en random agnostiker) faktiskt är förvånansvärt stor och levande. I den religiösa myllan frodas kvasivetenskapliga skivor som ”Jesus är doktor” av Alexandra Hyllerud & Marcus Nielsen, såväl som Alf Lax – som i låten ”Vad är det för tid vi lever i” uppmanar lyssnaren att ”skynda att älska”. Inom kärnfamiljens strikta ramar, får man anta.

När det gäller politisk musik i Sverige kommer den per definition från vänster. Kärlek, uppror och någon slags snuttifierad socialism har predikats av musiker i generationer; från proggen via punken och, på senare år, via hiphop, reggae och Mattias Alkberg. Även den bredare popmusiken har tidvis anammat en politisk underton, men då oftast ur ett ofarligt medelklassperspektiv utan krav på vare sig klasskamp eller social revolution. Kent, någon?

Så även om Roland Utbults ”KD-låten” riskerar att vinna mången pris för sin oförblommerade töntighet – den känns lite grann som vore den författad av någon som inte lämnat sin ö (varken mentalt eller fysiskt) sedan Alf Svensson gick i kortbyxor – får man ändå ge upphovsmannen cred för ambitionerna. Utbult går med sin Stiftelsen-doftande kampsång ut i strid för ett parti som med ganska stor sannolikhet åker ur riksdagen i september. Trots detta sjunger han att ”vi är ett familjeparti, med ambitionen att vinna nästa val”. Jag vet inte om det är ironi eller fake news, men frimodigt är det.

Nästan rörande, faktiskt. Ty medan KD på riksplanet gör allt vad de kan för att sluta förknippas med pingstkyrkan, sjunger Utbult med kraft och glädje om ”en hållbar kristen etik”. Textraden får mig osökt att tänka på Ebba Gröns ”hallå hallå” i början av ”Staten & Kapitalet”. Så ödsligt ekar orden i ett andligt dränerat Sverige, då som nu.

Och det slår mig samtidigt, att egentligen sjunger ju Roland Utbult och Pimme om samma sak: ett samhälle som bryr sig om de svagaste och där människor får vara precis som de vill. Så länge de är som de vill på rätt sätt, förstås. Enligt Utbult, förutom musikant också KD-politiker i riksdagen, bör människor vara som förr i tiden: kristet strävsamma och ordentliga. Enligt Ebba Grön, barn av folkhemmets alienerande förorter, var allt åt helvete och borde upplösas för att ge plats åt något nytt.

Så när Roland Utbult sjunger att vi behöver ”en ny politik”, är det egentligen vänsterns ärenden han springer. KD:s politik kan kallas mycket, men knappast ”ny”. Och eftersom svensk, kristen musik aldrig kan bli mer progressiv än Jerusalems ”Krigsman” från 1981 borde KD, istället för att sprida Utbults musikaliska haveri vidare, istället lyssna noga på Eddie Meduzas ”Bert Karlsson Blues” och fundera på vad man egentligen vill med det här landet.

Under tiden kan den identitetspolitiska vänsterhiphopen fortsätta sina strukturella landvinningar.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.