Musik & politik: Crass och ”Thatchergate”

I januari 1983 dök det upp ett bandat telefonsamtal mellan Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Bandet avslöjade att brittiska regimen låg bakom bombningen av det egna stridsfartyget HMS Sheffield med syfte att eskalera Falklandskriget. Ronald Reagan berättade om sina planer på att avfyra en kärnvapenmissil mot Europa som en maktmarkering mot dåvarande Sovjetunionen.

Bluffen genomskådades snabbt. Bandet var ”fake news”, ihopklippt med det tidiga 80-talets mycket tidskrävande cut up-teknik från olika intervjuer med de två statsöverhuvudena. Men ingen förstod vem som låg bakom. Till en början misstänktes KGB för att vara inblandade, vilket felaktigt blev en nyhet i amerikansk media.

Utan att någon av medlemmarna i brittiska punkbandet och konstnärskollektivet Crass egentligen förstod hur det gick till, lyckades en journalist från The Observer spåra ursprunget till dem. ”Thatchergate” som inspelningen kom att kallas var ett aktivt försök att störta Thatcher-regimen. Den här typen av mediala aktioner var fortfarande ovanliga under det analoga tidiga 80-talet. Idéen lär ha fötts när Crass av en händelse upptäckte hur bra deras sångerska Eve Libertine var på att imitera Margaret Thatcher.

Crass la grunden för anarkismens framväxt inom punken. Musik och politik var oskiljaktiga beståndsdelar av konceptet, där även politisk aktivism ingick. Målet helgade medlen enligt Crass-filosofin. Och kritiken var inte enbart riktad mot Thatcher. All världens auktoritetsfigurer, och alla regeringar som tillät fattigdom att existera jämte en välbärgad överklass, stod i skottgluggen. De fortsatte att outtröttligt föra budskapet vidare fram till slutet 1984. Trots att spelningarna frekvent stormades av högerextremister.

Även musikaliskt var ambitionerna höga. Crass avskydde, föga förvånande, de samtida, mer kommersiellt framgångsrika punkbanden som de avfärdade som profithungriga posörer. Bland annat delades en rad kängor ut till The Clash i låtar som ”Punk Is Dead” och ”White Punks On Hope”. Förebilderna fanns snarare inom avantgarde och konstmusik bland namn som Karlheinz Stockhausen och John Cage.

Musiken utmärktes av (huvudsaklige) sångaren Steve Ignorants mycket breda cockneydialekt, de intensiva maskingevärsljudande trummorna och distade gitarrerna. Men de hann röra sig långt från den råa crustpunken på debuten Feeding of the 5000 (1978) till konstmusikexperimentet Yes Sir I Will (1984). På Penis Envy (1981) lämnade Steve helt över sången till Eve Libertine. Skivan behandlar ämnen som förtryckande könsroller och övergrepp i hemmet och kan ses som en föregångare till amerikanska riot grrrl-rörelsen.

För Crass var det självklart att skapa på egna villkor. På sitt eget bolag gav de även ut likasinnade britter som Conflict, Poison Girls och Flux of Pink Indians. Även isländska KUKL, ett av Björks första band, gavs ut på Crass Records. De sistnämnda delade inte Crass politiska övertygelse men fann varandra i idén att blanda punkens rebelliska ådra med avantgardisk, utmanande konst.

År 2018 har Crass slutligen dykt upp på Spotify. Det rimmar kanske illa med den politiska övertygelsen. Men ger oss möjlighet att bjuda på en playlist med 15 Crass-låtar. Följ Crass genom hela karriären: