Popaganda lördag: Linnea Henriksson och Jenny Wilson bjuder på perfektion

Ibland blir kontrasten ofrivilligt stor mellan en artist på uppåtgående och en som haft några år på sig att utvecklas till en självklar sådan.

Lova är det stockholmska stjärnskottet som med energi inleder en lika solig som tidig andra Popaganda-dag. Med EP:n Scripted Reality i ryggen lyckas hon göra en kort, men sprudlande glad popspelning och visa att hon förtjänar all uppmärksamhet hon hittills fått och säkerligen kommer fortsätta få.

Men allt innan, och till stora delar efter, bleknar när Linnea Henriksson väl klivit upp på scen, ackompanjerad av solglittrande såpbubbblor, iklädd en mörkturkos byxdress och en karisma som strålar ut från henne. ”Handen upp, alla ni som är kära!” ropar hon ut till publiken samtidigt som den första i raden av många konfettiregn sprutar över publiken medan hon sjunger ”Tänker på dig”. Det personligt hållna mellansnacket om allt från hjärtesorg till vikten av att använda sin rösträtt inför det stundande valet skapar en intimitet och känsla av att hon bokstavligen kommit hit för vår skull.

Linnea Henriksson. Stora Scenen/Popaganda, Stockholm 2018-09-01. Foto: Alexander Tillheden.

När Linnea Henriksson uppmanar alla i publiken att hitta nån som accepterar en som man är, hörs svaga jakande hummanden och så skriker en 20-åring bakom mig: ”Linnea, jag vill bli som du när jag blir stor!!!”. Det är andlöst fint när Tove Styrke kommer in på scen och de gör ”Andas” tillsammans och när hon sedan sjunger de olyckliga balladernas ballad ”It must have been love” som glider in i hennes egen ”SMS” finns nog ingen på hela Eriksdalsbadet som inte älskar Linnea Henriksson. Hela spelningen görs med så mycket lekfullhet och spelglädje, från henne själv och hela bandet, att det känns svårt att se hur något ska kunna matcha detta.

Och det är fiffigt tänkt i spelschemeplaneringen att bryta av den ljuva svenska popen med indie-popande Manchesterbandet Pale Waves. Med sin konstant spattigt skuttande sångerska och gitarrist Heather Baron-Gracie bjuder de på en medryckande spelning med låtar som ”Television romance”, ”Kiss” och ”Noise”, som i ett enda långt flöde etsar sig fast i hjärnan. Melodiös och funktionell monotonitet när den är som mest oförarglig.

Pale Waves. Popaganda. 2018-09-01. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto.

En skarpt gulhårig och solglasögonklädd Sibille Attar står för dagens korta Pool Sessions. Hon blandar gammalt och nytt och är som vanligt intressant att både se och lyssna på. Med tanke på att solen sken under lördagen var det kanske ändå inte vädret som drog ner känslan på Grant-spelningen dagen innan. Samma distans infinner sig med Sibille Attar, så kanske bör Popaganda-ledningen fundera över om konceptet ”minimal flytande poolscen” ska behållas till nästa år.

Lördagens stora överraskning blir den sjönsjungande hiphoparen Mwuana från Stockholmsförorten Bromsten. Med en stor dos charm, två skillade dansare (de äger scenen totalt under den hårda ”Switch”) och en uppsjö av låtar (som ibland andas lite Tupac) som får gräsmattan att gunga blir det uppenbart att Popaganda faktiskt behöver den här typen av bokningar som ruskar om lite i likriktigheten och som ger en nerv åt festivalen. Och när Mwuana ber publiken om att dansa för att skapa ännu mer av den energi han känner och behöver, ja, då lyder vi.

Dagens första besvikelse blir Bipolar Sunshine. Inledningsvis är det en katastrof med för hög bas, för litet engagemang från scen och alldeles för gles publik för att det ska kunna skapas en bra kontakt. Tyvärr hade Bipolar Sunshine hellre ha kunnat spelas från en Spotifylista i någon av barerna på festivalområdet istället för att slösa med dyrbar speltid. Det hjälper inte att lite avmätt ropa ”Stockholm!” för att fånga sin publik.

Betydligt mer engagemang bjuder Parcels från Australien på, som spelar för första gången på svensk mark. Det är funkigt, det är dansant, det är långa jammanden och det är en publik som från början till slut gungar, vaggar, sjunger och dansar med. Det jublas lika mycket vid första tonen av ”Tieduprightnow” som när bandet presenterar en ny 70-talsdiscodoftande låt som snart ska släppas. Parcels har hittat ett hybridsound som låter lika gammalt som nytt, som känns avlägset välbekant och ändå inte. Och det funkar utmärkt denna lördagkväll.

Parcels. Popaganda 2018-09-01. Foto: Wai Kei Fung.

Mindre bra funkar dagens andra besvikelse, brittiska Metronomy. Inte för att bandet gör något fel egentligen, men spelningen känns helt enkelt tråkig. Med tanke på att bandet inte heller är albumaktuella är det inte helt begripligt att de blivit bokade. Eller så har alla högljudda fans framför scen fattat något som jag har missat.

Jenny Wilson, som är näst sist ut denna Popagandahelg, är däremot så långt ifrån tråkig man kan komma. Under drygt en timme smackar hon på med hetsiga elektroniska beats som skapar rytmiska konvulsioner hos dansarna på scen, liksom pulserande strömmar av elektricitet som tycks färdas från Jenny Wilsons ömsom kraftfulla blick som rör sig över publiken och ömsom introverta tranceliknande dans på scenen. Låtarna från det ibland ogreppbart starka albumet Exorcism blir ett feministiskt konstverk att förhäxas av denna kväll. ”Change is coming up”, sjunger hon och hoppas på en bättre framtid i låten ”The future”. Men bättre än så här behöver Jenny Wilson inte bli – det är perfektion.