Estetiskt fulländat när Blonde Redhead besökte Mejeriet

Arkivbild. Foto: Christian Gustavsson/ROCKFOTO

Sångerskan Kazu Makino har fastnat för den gigantiska discokulan i Mejeriets tak. När hon pliktskyldigt tackar den väl tilltagna publiken i slutet av spelningen påpekar hon hur väl discokulan matchar bandet egen ljussättning. Den visuella framtoningen, liksom Kazus egen konstskolebakgrund har alltid varit viktiga delar av konceptet Blonde Redhead.

Första gången jag själv kom i kontakt med New York-bandet var i början av 2000-talet. Jag var i 20-årsåldern och gick, stärkt med några tandborstglas billigt bag-in-box-vin innanför västen, till ett lokalt indiehak där en DJ spelade något med Blonde Redhead. De har följt mig sedan dess och blivit en symbol för hur det är att åldras med värdighet. Att göra karriär som medelstor indieakt utan att tvinga fram hits eller ge sig ut på nostalgiturnéer. Skenheligt nog tycker jag att den turné de är ute på när de nu når Lund (där jag själv hörde dem första gången men där de själva aldrig tidigare har varit) är särskilt intressant då de har plockat fram en hel del äldre material.

Att Blonde Redhead började som en yngre, mer allvarsam släkting till Sonic Youth är kanske inget man tänker på när man lyssnar på något som de spelat in den här sidan millennieskiftet. Men vi blir påminda om det när no wave-slamriga ”Symphony of Treble” från 1997 plockas fram mot slutet. Även om hur förträffligt bra de var på det. Hur den tekniska skickligheten och tvillingbröderna Simone och Amadeo Paces bakgrund inom jazzen alltid har fått dem att sticka ut.

Under kvällen hämtas inte mindre än fem låtar från storslagna Serge Gainsbourgh-influerade Misery Is A Butterfly (2004) och ytterligare tre från shoegaze- och dreampop-orienterade uppföljaren 23 (2007). Två album som i många avseenden är höjdpunkten på deras 25 år långa karriär.

De inleder med den, något mer dynamiska version av publikfavoriten ”Falling Man” som länge varit ett stående inslag i setlisten. Uppföljande ”Elephant Woman” har jag däremot inte hört live tidigare. Ikväll gör de en snygg version där det förinspelade ”The Persuaders”-liknande keyboardtemat tonas ner något till förmån för Simones gitarr. Ett grepp som även lyfter nya singeln ”Where Your Mind Wants To Go”.

Bland de något mer otippade låtvalen sticker den sorgsna balladen ”For The Damaged” ut i en vacker, uppdaterad tappning. Jag är tveksam till valet av bagatellartade ”Loved Despite Of Great Faults” som uppföljare. Däremot är suggestivt drivna ”Mind To Be Had” från senaste fullängdaren Barragán (2014) en helt utmärkt avslutning.

Erkänt introverta Blonde Redhead känns ikväll något mer avslappnade än vanligt. Någon beskrev dem en gång som ”really working hard at not smiling” men de ler faktiskt en hel del och skämtar med varandra och publiken i det sedvanligt spartanska mellansnacket.

Efter 90 minuter är det slut. Ett som vanligt lika estetiskt fulländat som angenämt möte med en av indierockens verkliga institutioner.