Få nutida band har varit lika produktiva som Louisianakvintetten Thou. Mellan 2007 och 2012 var det nästan svårt att hänga med i svängarna; det tycktes dyka upp något nytt från bandet nästan varje månad.
Riktigt så frekvent var det nu inte, men under de åren kom inte mindre än tre fullängdare, åtta ep:s och tolv splittar – i runda slängar 60 egna spår plus ett gäng covers.
Efter ett lugnt 2013, fick bandet ett nytt ryck och gav publiken åtta nya släpp och två samlingar på lite mer än ett år, men sedan blev det faktiskt ganska tyst från Thou fram till i våras.
Bandets definitiva återtåg började i maj med ep:n The House Primordial. Sedan dess har vi fått ytterligare två ep:s – Inconsolable och Rhea Sylvia – och nu kommer fullängdaren Magus.
För den oinvigde kan det te sig märkligt och aningen överdådigt att göra fyra släpp på lika många månader, men den som kan sitt Thou förstår att det handlar om fyra alster som alla kräver sitt eget kapitel.
Tilläggas bör också att de tre ganska väsensskilda ep:na klockar in på totalt 101 minuter, så det handlar inte om några halvmesyrer här.
Obevekligt becksvarta The House Primordial är nästan ambient, avskalade Inconsolable känns mer som Nirvanas ikoniska MTV Unplugged blandat med Maria McKee än något från Baton Rouges finest, medan förhållandevis melodiska Rhea Sylvia för tankarna till Alice in Chains. Ett kolsvart Alice in Chains som tappat all form av hopp och stämt ner gitarrerna rejält, men ändå.
Vill man beskriva Magus utan att gräva det minsta kan man säga att det är en mix av dessa tre ep:s, men så enkelt är det förstås inte.
Jag kan babbla på om mördande riff som plötsligt får ge plats för nästan poppiga slingor och sedan kommer tillbaka med tredubbel kraft utan att det känns det minsta splittrat, om hur Thou aldrig har varit mer varierade och – ja, faktiskt – rent tillgängliga, eller om hur Bryan Funck frustar ut lysande introspektiva texter från stämband som har utvecklats så mycket att de nu saknar konkurrens i genren, men sanningen är att inga ord rättvist kan beskriva det här materialet.
Magus är en unik enhet som frossar i svärta och tyngd, men räds inte att vara melodisk där så passar. Bandet har på olika sätt tassat i liknande marker innan, men här faller alla bitar på plats.
Thous femte fullängdare har, trots sina 76 minuter och tre rena mellanspel, inte en enda svag sekund.
Och för den som till äventyrs trodde att de skulle nöja sig med tre långa ep:s och en maxad fullängdare i år: en halvt okänd vinylsplit kom redan i våras och ytterligare en split samt en collab-platta ligger officiellt i pipelinen.
[Sacred Bones, 31 augusti]
