När fick shoegaze en andra chans? undrar min konsertpartner. Kanske är frågan snarare om den någonsin försvann. För även om My Bloody Valentine, Ride, Lush, Chapterhouse och The Boo Radleys försvann in i dimman när nittiotalet blev till tvåtusen, luggarna klipptes ner och pedalerna glömdes bort, så förvaltades arvet vidare.
Indiescenen, särskilt under tvåtusentalets andra hälft, spirade av gitarrvågor och drömska sånginsatser. Arvet bars utanpå bröstet. Allt kulminerade när M83 vände estetiken ut och in och började spela drömpop med blicken utåt snarare än inåt.
När Slowdive så checkade in igen, flera år senare, i våras, kändes albumet mer som ett belåtet leende än ett band med något att bevisa. Trevligt, bekvämt och småmysigt. Inget världsomvälvande, men det kanske räcker med en sådan bragd per karriär?
Scenen på Popaganda är bäddad med duggregn och en förvånansvärt liten publikuppslutning med tanke på att bandet förmodligen är festivalens största internationella namn. De äntrar scenen som de hippaste föräldrarna på ett skolmöte, och river igång en ljudvägg tjock som vaniljkräm. Ljudet är fläckfritt, och även om Neil Halsteads stämband uppenbarligen fått ta stryk håller harmonierna i sig. ”Star Roving” och ”No Longer Making Time” visar att det nya materialet utan tvekan tål livescenen, medan ”Allison” och ”Catch The Breeze” är så tunga att de skapar egna omloppsbanor.
Men ändå: vem går på shoegaze utomhus? Slowdive smyger sig igenom sitt set prickfritt, men lyfter aldrig bortom den tunga gitarrväggen. Kan man kräva mer av ett band som ändå grundade genren där minimal publikkontakt är status quo? Kanske inte, men Slowdive på Popaganda låter precis som man skulle förvänta sig Slowdive på Popaganda. Stabilt. Klanderfritt. Perfekt mixat. Sävligt tempo. Massivt ljud.
Och kanske, om man får lov att vara krass, lite tråkigt.
Mot en betonggrå himmel har soundet ingenstans att ta vägen, och stämningen sätter sig aldrig bland kondomplastiga ponchos och onlinepizzas reklamskylt vid horisonten. Slowdive är Slowdive och shoegaze är shoegaze; kanske kommer det aldrig att höra hemma på en utomhusscen?
Slowdive ger precis vad som behövs och vi ger detsamma tillbaka. Mer än så blir det inte, och behövs kanske inte för att man ska lämna Eriksdalsbadet rätt nöjd.
