Dags att summera augusti månad genom ett gäng snabbrecensioner av skivor vi har lyssnat mycket på men inte hunnit med att recensera.
Mitski – Be the Cowboy
INDIE Mitski Miyawaks femte album påminner på många sätt om St Vincents mästerliga skiva Masseduction från ifjol där glimrande elektronisk discopop varvas med gitarrbaserad experimentell indierock och långsammare mer folkinfluerade inslag. Flera av de 14 spåren på Be The Cowboy är under två minuter korta vilket ger en något splittrad helhet, men Miyawak kan det här med att skriva låtar och speciellt texterna gör att hon utmärker sig i sin genre. 7/10
Death Cab for Cutie – Thank You for Today
INDIE/EMOROCK Death Cab For Cuties vemodiga, plockiga indierock känns igen på nya Thank You For Today trots frånvaron av ursprungsgitarristen Chris Walla. Säga vad man vill om hipphetsgraden på den här formen av musik 2018 men faktum är att Ben Gibbard håller ställningarna på egen hand. Albumet är betydligt bättre än föregångaren – Kintsugi (2015). En trevlig överraskning för gamla fans, men att bandet skulle nå särskilt många nya lyssnare är nog inte så troligt. 6/10
Lola Kirke – Heart Head West
FOLKROCK Brittiskan Lola Kirke, till vardags skådespelerska och syster till Girls-Jemima med samma efternamn, försöker sig på en musikkarriär med albumet Heart Head West. Resultatet är habilt men inte särskilt spännande. Det rör sig om folk- och country-doftande singer/songwriter-rock med Lolita-attityd och hes sånginsats. Det finns ett par låtar som sticker ut men handen på hjärtat så har vi väl hört det här ett par gånger förut? 5/10
The Beths – Future Me Hates Me
>POP En kvartett från Nya Zeeland överraskade med en nästan perfekt poppärla. Med en doft av 90-talets powerpop och med träffsäkra melodier bidrog denna nästan felfria debut till en underbar augustimånad. 9/10
Cullen Omori – The Diet
GLAMPOP Den före detta Smith Westerns-medlemmen Cullen Omori andra soloalbum har ett tidlöst sound som angränsar till såväl sjuttiotalets glamrock som till mer modern janglig gitarrpop. Melodierna är klassiska men inte jätteunika, produktionen är snygg – nästan lite väl finslipad, och albumet håller en jämn kvalitet från början till slut. En trevlig popskiva, men den känns mer som en tillfällig crush än än långvarig förälskelse. 6/10
Our Girl – Stranger Today
INDIE På debutalbumet från brittiska trion Our Girl fortsätter bandet kränga ut sin nittiotalsinfluerade indierock. Jämförelser med frontkvinnan Soph Nathans andra band – hypade The Big Moon – känns oundvikliga. Och lite orättvisa, det här når inte upp till The Big Moons höga nivå. Albumet är väldigt lovande, men det lever inte upp till sin fulla potential. 6/10
Koran Streets – Late 20s
HIPHOP På andra fullängdaren från Koran Streets går textskrivandet lite djupare än tidigare. Ämnen som berörs är bland annat klasskillnader, fattigdom, drogmissbruk med mera. Det är Streets mest personliga släpp hittills men arbetet kring produktion och beats behöver förbättras. Mycket av texterna försvinner i trista trap-beats vilket är tråkigt. En del kvar att klättra, men det går åt rätt håll. 5/10
Mark Lanegan & Duke Garwood – With Animals
ROCK Mark Lanegan och Duke Garwood har samarbetat flera gånger förut, bl.a. på det briljanta albumet Black Pudding. Nya With Animals känns som en direkt fortsättning på den skivan, det är samma mörka stämning, samma drömska arrangemang, samma fantastiska låtskriveri. 8/10
Whitney Ballen – You’re A Shooting Star, I’m A Sinking Ship
PSYKFOLK Den Seattle-baserade singer/songrwitern Whitney Ballens röstläge gör att många säkert skulle jämföra henne med Joanna Newsom, men musikaliskt har hon mer gemensamt med Youth Lagoon – och det faktum att Ballen är betydligt mer bekväm med att föra oväsen än Newsom gör att hon känns som allt annat än en blek kopia. Det här är gulligt, men med en twist. En av årets bästa plattor hittills. 9/10
DJ Muggs – Soul Assassins: Dia Del Asesinato
HIPHOP Senaste Soul Assassins-albumet av DJ Muggs är som en berg- och dalbana vad gäller kvalité. Vissa låtar är klockrena bangers som får allas huvuden att gunga i takt medan vissa låtar nästan känns ofärdiga, som om Muggs struntat i att mixa klart dem. Gästerna på skivan är det inget fel på dock. Vi finner bland annat MF DOOM, Kool G Rap, Raekwon, Mayhem Lauren med flera. Albument är kanske inte en fullpoängare, men den stora frågan är dock om detta är en försmak på Cypress Hills kommande platta som släpps nästa månad? 6/10
Jake Shears – Jake Shears
POP När Jake Shears solodebuterar gör han det med ojämn repertoar. Även om albumet på många håll låter som Scissor Sisters är det något som saknas. De lugnare bidragen håller hög kvalitet men så fort tempot går upp dalar kvaliteten, inte minst i form av bristande melodier och tramsiga texter. 5/10
