Ljus – Mörkrets prins

2013 släppte Ljus sin självbetitlade debut; en på många sätt ljuvlig popskiva som genomgående förbisågs av hela detta avlånga ishjärta till land. Det fina med Ljus (eller Daniel Filipsson) då, var hans osvikliga känsla för starka och enkla melodier. Det hela kändes inte olikt hur svensk pop lät i brytningspunkten mellan åttio- och nittiotal. Sången var indieskev och texterna tangerade inte sällan pekoral – men när de väl bar så bar de hårt och rent.

En annan fin sak med Ljus 2013 var hans famösa historieberättande. Raka motsatsen till resten av svensk pop, som ju mest rotar i sina egna underliv efter nån lämplig skit att skriva om. Särskilt gillade jag ”Kapten Kenta”; en slags rövarhistoria om en knivhuggen man som ramlar in bland resten av sjöbusarna – däribland just Kapten Kenta – på en sleten kajuta på Söder Mälarstrand. ”Skärrad, arg men positiv, glad att ändå va vid liv” är mannen – lite som en återuppstånden Cornelis Vreeswijk på fylleupptåg. Resten av låten beskriver ett slags knivstockholm från innan stadssaneringarna, där man vräker ner folk för trappor och har fest i Väsby. Allting känns genuint pundigt, på ett härligt sätt.

Det här råmande historieberättandet fortsätter, på gott och ont, när Ljus nu släpper Mörkrets prins. Under tiden som gått sedan debuten har han rosat marknaden framförallt genom två lysande singlar, varav ingen finns med på nya fullängdaren. På dessa två; ”God jul” – en depressiv bjällerklang över ett samhälle som går åt helvete (och därför också en uppburen nära släkting till Ekens ”God jävla jul”), samt den syntiga uppföljaren som heter just ”Helvete” (med inledningsstrofen ”se alla förlorare / som knegat bort sina polare”) pekades ut en relevant ny, socialrealistisk riktning för Ljus – som redan på debutskivan skrivit om Göteborg och mycket riktigt kallat staden heroinromantisk.

Sen var det knäpptyst och två år senare kom istället ”Stella”, som ska visa sig vara den bästa låten på Mörkrets prins. Låten är relevant, eftersom svenska folket just nu är i full färd att rösta fram ett parti som för inte särskilt länge sedan, eller kanske fortfarande, det är lite oklart, hade/har som officiell policy att förneka just det förintelseläger – Auschwitz – där låtens Stella Tjajkovski nästan blev mördad av NMR, nej förlåt, av det tyska Nazistpartiet såklart.

Resten av Mörkrets prins är i ärlighetens namn lite av en besvikelse. Visst är det smooth, välgräddad pop med källarambitioner – men inget särskilt. Ibland hettar det till; som i ”Åsarna” med sin undergångsorgel. Eller i ”Vendetta”, som handlar om ett barn som misshandlas av sin far och smider planer för hämnd.

Men till skillnad från debuten känns historierna den här gången mer som gammal, av en dement byfurste återberättad skåpmat – snarare än som debutens ögonblicksbilder. Mörkrets prins serverar några fina oneliners och helt okej melodier, men den känns också oväntat irrelevant. Jag kommer på mig själv med att vilja veta mer om Den Vackraste På Östermalm. Jag vill veta hur det gick för Kenta. Jag skiter i allt det här nya, platta.

[Human & Machine, 31 augusti]

5