Fuzz Club Eindhoven 2018: lördagsrapport

Foto: Patrick Spruytenburg

Kristoffer Nilsson besökte psychfestivalen Fuzz Club Einhoven i Nederländerna. Läs lördagsrapporten nedan.

Lördagen inleddes med frukost i solskenet vid mysiga Markt i Eindhoven. Det är ett litet torg fullt med restauranger. Jag satt och funderade på fredagen och festivalupplevelsen och tänkte på vad som utmärkte spelningarna under denna dag. Jag lyssnar på musik i många genrer och just den psykedeliska rocken utmärker sig mycket genom att musiken och eventuella bildspel ofta ligger centralt och helt i fokus, både för publik och musiker. Det förekommer aldrig allsång och handklapp under låtarna är väldigt sällsynt. Snack mellan låtarna tillhör inte heller vanligheterna. Musikerna fokuserar, som sagt, på att spela och publiken låter musikerna presentera sin musik. Ibland kan låtarna gå in i varandra på ett diffust sätt vilket gör att det kan vara svårt att veta när eller om man ska applådera.

Banden under festivalen bestod oftast av fyra eller fem musiker på scen och vanliga sättningar var trummor, bas samt en eller två gitarrer och sång. Keyboard förekom också ofta.

Lördagens spelningar inleddes vid fyratiden och jag var så klart på plats redan från start. Ett av många band som ligger på skivbolaget Fuzz Club under denna helg var The Third Sound med isländska Hakon Aðalsteinsson i spetsen. De släppte det grymma albumet All Tomorrow’s Shadows tidigare i år där Anton Newcombe från Brian Jonestown Massacre gästar på en låt.

Det var fyra musiker på den stora scenen och när de spelade ”Nine Miles Below” så använde båda gitarristerna tolvsträngade gitarrer. Det lät fantastiskt. Vi bjöds även på ”Photographs”, låten som Anton Newcombe gästar på plattan, men Newcombe var inte på festivalen. I slutet spelades strålande ”For a While” i orangemönstrat ljus och lördagens festival hade därmed inletts på bästa sätt.

Malmöbandet Sekel, med Felix Sjöblom Trotzig i spetsen, har gjort en grym version av Kjell Höglunds ”Gennesarets sjö” och släppte en fin debutplatta i fjol. Deras långa instrumentalpartier skakade om den mindre lokalen rejält trots att de stundtals hade lite problem med stämningen på den ena gitarren. Sekel har helt klart potential att nå högre höjder på den internationella psychscenen framöver..

Italienska New Candys har omformats lite på senare tid med ny basist och sologitarrist. De har funnits sedan 2008 och har bland annat släppt tre studioalbum. Jag gillar den italienska psychscenen som bland annat innehåller favoriterna Giöbia och lite hårdare Go!Zilla.

De inledde med ”Bleeding Magenta” i rött och blått sken och bildspelet tolkade jag som rosor som svävade förbi på de stora skärmarna. Det var väldigt vackert och spelningen fortsatte i samma linje med bland annat ”Mercenary”.

Foto: Patrick Spruytenburg

På den mindre scenen en stund senare var det dags för danskt i form av Aarhusbandet Tales of Murder and Dust. De fyra musikerna skapade ett väldigt rent ljud och snygga ljudmattor. Avslutande ”Hypnotized Narcissist” blev absolut en av lördagens höjdpunkter.

Det var mycket folk på plats under helgen, men inte slutsålt, åtminstone inte under fredagen. Arrangören gick ut med meddelande om att vi kom från minst 35 olika länder och vilken enastående musikhelg vi fick!

Den Köpenhamnsbaserade duon The Wands – som jag trodde hade splittrats för ganska länge sedan – spelade som nästa band på den lilla scenen. De var dock fyra på scenen när de inledde med ”She’s Electric” och det lät strålande. Vi bjöds bland annat även på fina ”Faces” och det framkom under spelningen att det var en engångsgrej, vilket är tråkigt för detta band hade jag gärna sett många gånger till. Samtidigt, om detta var den allra sista spelningen, så går det knappast att avsluta på ett bättre sätt.

The Underground Youth kommer från Manchester (numera hemmahörande i Berlin) och har släppt cirka tio album sedan slutet av 2000-talet. En av mina favoritplattor är Mademoiselle från 2010. Kvartetten gick på vid den stora scenen strax efter nio och vi bjöds på en strålande stund. ”Morning Sun” rullade genom lokalen i rött sken i början, i lite blårött sken svävade ”Hope & Pray” fram och vi omfamnades en stund senare av ”Mademoiselle” i blått ljus. Oj, så vackert det var.

The Wands. Foto: Anna Louise Yorke

Den franska duon The Limiñanas stod på tur på den stora scenen och de har skapat mycket fin musik genom åren tillsammans med stjärnor som till exempel den före detta Joy Division-basisten Peter Hook och Anton Newcombe. The Limiñanas kommer att släppa en ny låt på en ”Various artists”-platta genom fina Höga Nord Rekords senare i höst. Om jag har förstått rätt är Anton Newcombe gästartist på den låten så den plattan bör kollas noga.

Men om vi fokuserar på konserten en stund så blev det en lite märklig stund. Det var sju musiker på scen som genomförde ett soundcheck som var ganska förvirrat. De verkade hålla på med flera instrument samtidigt och en mikrofon kom de tillbaka till flera gånger, vilket gjorde att tiden gick. Ytterligare en man i en blåaktig kostym satt i en fåtölj längst bak på scenen och jag funderade på om jag skulle lämna lokalen, men då började de äntligen spela, drygt tjugo minuter försenade.

Lustigt nog, när jag tittade mig omkring just då, så stod jag mellan Hakon Aðalsteinsson från The Third Sound och Lucy Kruger från Medicine Boy. Det var  vanligt  förekommande under helgen att man såg musikerna i publiken och ibland växlade några ord med dem, men det var inte vanligt att jag hamnade mellan två från olika band. Det hände nog bara där och då.

The Limiñanas. Foto: Anna Louise Yorke

Spelningen med The Limiñanas blev en liten besvikelse. I andra låten ”Malamore” reste sig plötsligt mannen med kostym från fåtöljen och började dansa. Trots den långa soundchecken var inte ljudet helt hundra och när det fortsatte med ”Tigre du Bengale”, som fick tankarna att flyga iväg till Rolling Stones ”Jumpin’ Jack Flash”, så upplevde jag det som spretigt. Snygga ”Shadow People” vände dock spelningen och det lät plötsligt strålande. Can-covern ”Mother Sky” fortsatte på inslagen väg och fick kostymmannen att börja dansa igen, men när den följdes upp av Them-covern ”Gloria”, i en ganska tråkig tolkning, valde jag att lämna.

Så var det dags för huvudskälet till att jag befann mig i Eindhoven denna lördag. The Black Angels från Austin, Texas är ett av mina absoluta favoritband, alla kategorier. Bildspelet före konserten påminde om deras olika skivomslag och man kände förväntningarna i luften. Lokalen var knökfull med människor, det måste ha varit fullsatt. Det blev inte sämre av att DJ:n spelade Ultimate Painting och strax efter midnatt hördes Velvet Undergrounds ”Who Loves the Sun” från högtalarna och de fem musikerna gick på scen.

De inledde med grymma ”Young Men Dead” och fortsatte med ”Bad Vibrations” så det blev en fantastisk inledning. I övrigt kretsade spelningen ganska mycket runt senaste plattan Death Song och bland dessa låtar lyste framför allt ”Currency” och ”Comanche Moon”. Men det finns vissa stunder framför en scen som man aldrig glömmer och när Christian Bland satte igång inledningstonerna till ”Black Grease” på sin ursnygga Rickenbackergitarr så var det precis en sådan stund. Hela Eindhoven gungade, ljuset sökte sig fram genom lokalen och allting var så oerhört vackert.

Black Angels. Foto: Anna Louise Yorke

En alldeles strålande musikhelg avslutades en stund senare för min del och det går knappast att få det bättre än vad vi hade det under dessa två dagar i Eindhoven. Det är oklart om det blir en fortsättning och om festivalen återkommer, men låt oss hoppas det.

Det enda man kan fråga sig efter denna fina festival är var alla inhemska band befann sig? Jag förstår att Fuzz Club är ett engelskt bolag och att man prioriterar sina egna band, men borde det ändå inte finnas något utrymme för något holländskt? Holland har en fin psychscen med band som till exempel Altin Gün, The Lumes och Iguana Death Cult som lätt hade platsat dessa dagar. Kanske nästa gång?

Stort tack för en grym festival!