Thåström slutade att vara en vanlig människa någonstans runt 1980. Det stod tidigt klart att Ebba Grön var det mest minnesvärda bandet som såg dagens ljus under den svenska punkvågen. Sveriges genom tidernas bästa rockband brann fort, hårt och vackert. Sedan dess har Thåström antagit rollen som en ande snarare än en fysisk gestalt, en helig figur som sedan länge är en del av den svenska folksjälen. Att han sällan ställer upp i intervjuer, och aldrig någonsin larvar sig i tv på bästa sändningstid, har också bidragit till känslan av att mannen står utanför den fysiska världen.
Att recensera en konsert med Thåström är ingen lätt uppgift. Sedan Skebokvarnsvägen 209 har han egentligen bara blivit bättre, inte minst på scenen. Bandet han spelar med är organiskt följsamt och har utvecklats till Sveriges bästa liveband. Huvudpersonen i fråga dominerar scenen med en sådan pondus och precision att man står och håller andan långa stunder. Och rösten är ett kapitel för sig. Ingen sjunger blues som Joakim Thåström.
Kroppsspråket ligger någonstans mellan en fågelskrämma och en sprattelgubbe och förkroppsligar den industriella ljudbilden perfekt. Problemet är bara det att allt det här har redan skrivits en miljard gånger.
Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin läst en riktig sågning av en Thåström på scenen. Det råder en sådan konsensus kring mannens genialitet som liveartist att det tenderar att bli tjatigt att både skriva om och läsa om. Jag har sett minst två spelningar på varje turné sedan 2006 nu, oftast på Annexet eller Cirkus. Och är det något som står klart på Grönan är det att omgivningen och publiken gör väldigt mycket för helhetsintrycket. Thåström trivs bäst i mörker, i intimare lokaler. Det är förvisso få artister som mår särskilt bra av karusellskrik och doften av langos. Men Thåströms svärta tar extra mycket stryk av den glättiga
miljön. Tänk er att se Bergmans Viskningar och rop på en drive-in-bio med popcornkastande ungdomar. Det kan göras, absolut, men kontrasterna kommer att skava en del.
Låtlistan är i stort sett densamma som när han inledde sin turné 2017. Stora delar är plockade från senare års studiogiv, med några väl valda gamla örhängen. Just i dag serveras vi faktiskt hela två låtar från tiden i Imperiet, samt den numera obligatoriska ”Die Mauer” som han plockat in i låtlistan på senare år. Det slår mig återigen att Thåström aktivt skalar bort publikfavoriter som han vuxit ur och behåller de låtar som han snarare vuxit in i. Nyss nämnda Ebba-klassiker låter faktiskt bättre i dag med den åldrade Thåströms erfarenheter i rösten. Det finns en annan tyngd och precision i hur den framförs nu än under Ebbas tid.
De största behållningarna från kvällen i övrigt är ”Bluesen i Malmö”, som fortsätter att växa för varje gång jag hör den. Den bör definitivt räknas till bland det bästa han någonsin skrivit. ”St Ana Katedral” har nog aldrig låtit bättre än vad den gjorde i går – och tyngden i den här liveversionen av ”Alla vill till himlen” är verkligen förkrossande. Versionen av ”Om Black Jim” är dessutom så vacker att den tränger igenom tid och rum.
Det finns som vanligt ingenting att direkt klaga på, förutom publiken. Att jag trots det går hem med en känsla av katarsis säger väldigt mycket om huvudpersonen och bandet han har med sig. Miljön utgör onekligen en rejäl uppförsbacke, men inte värre än att Pimme hanterar även detta med bravur.
