Den psykedeliska rockmusiken, som föddes under 1960-talet, med storheter som till exempel Jefferson Airplane, Cream, Love och The Doors har haft en renässansperiod på senare tid. Olika festivaler med inriktning på just psykedelisk musik har ägt rum på åtskilliga platser i världen och i Europa kan Liverpool International Festival of Psychedelia, Eindhoven Psych Lab och Lisbon Psych Fest få agera exempel, medan Psykjunta har lyst tydligast i Sverige.
I år såg det ut att bli ett litet mellanår när festivalerna i Eindhoven och Liverpool valde att ta en paus, men då dök plötsligt det fantastiska skivbolaget Fuzz Club upp och meddelade att man skulle arrangera en tvådagarsfestival på Effenaar i Eindhoven. När de släppte sin line-up så var saken klar, självklart åkte jag dit.
Totalt hade man bokat 35 artister på två scener under fredagen och lördagen. Spelschemat var väldigt komprimerat och man kunde se en hel spelning på stora scenen under fredagskvällen och sedan snabbt ta sig till den lilla scenen där man kunde se ungefär två tredjedelar av den spelningen. Konserterna under helgen var nästan uteslutande 45 minuter, men i få fall en timme.
Foto: Patrick Spruytenburg
Eindhoven och Effenaar blev nya bekantskaper för min del. Det är en väldigt trevlig stad och Effenaar är ett strålande konserthus, helt klart en ny favorit. Den har fungerat som konsertlokal sedan början av 1970-talet. Band som Joy Division, The Cure och The Ramones har spelat här, och gissningsvis har man renoverat stället ganska nyligen – det var riktigt fräscht.
Den stora salen (två branta trappor upp) tar cirka 1200 personer och den lilla scenen i markplan tar in cirka 350 personer. I markplan finns även en riktigt fin restaurang med en underbar uteservering vid en liten damm. Utanför den lilla scenen finns en längre och bredare korridor där det såldes t-shirts och plattor med mera under festivalen och toaletter finns både på markplan och högre upp i huset. Det är även ett hus som är väl anpassat för funktionshindrade.
Effenaar ligger mycket centralt i staden och jag kunde gå dit på två minuter från mitt hotell som låg ett kraftigt stenkast från Centralstationen, vilket var en stor fördel.
Jag såg större delen av 26 spelningar och ytterligare kortare stunder från en handfull andra och denna text kommer att beskriva ett urval av mina upplevelser.
Josefin Öhrn + The Liberation. Foto: Anna Louise Yorke
You Said Strange kommer från Frankrike och inledde min festival vid femtiden. De släppte det fina debutalbumet Salvation Prayer i början av sommaren, men har funnits sedan början av 2010-talet. De inledde med ”Salvation Rain” och det lät riktigt bra. De fem musikerna skapade härliga ljudmattor, som ibland fick tankarna att gå åt shoegazehållet, på den mindre scenen. Vi fick även bland annat höra ”Cold Crusader” innan det tog slut och det var dags att bege sig till ovanvåningen för nästa spelning.
Svenska Josefin Öhrn + The Liberation upptäckte jag, märkligt nog, egentligen först i samband med Liverpool International Festival of Psychedelia 2016, men har därefter lyssnat mycket på hennes musik. Hon är en av våra tydligast lysande stjärnor på psychrockhimlen.
Josefin och de fem övriga musikerna gick på scen strax före klockan åtta. De inledde med ”The State (I’m in)” i starkt och vackert rött strålkastarljus som följdes upp med fina ”Sister Green Eyes” i grönt sken, så klart. Det lät utmärkt och det fortsatte på inslagen linje. ”Dunes” blev den sista låten jag hörde innan jag lämnade, begav mig nedåt och inledde en väldigt intensiv period av festivalen med spelningar som konstant avlöste varandra.
Ulrika Spacek släppte den strålande debuten The Album Paranoia 2016 och jag hade förmånen att se dem under Liverpool International Festival of Psychedelia samma höst. Det var en väldigt fin spelning. Därefter har bandet släppt ytterligare ett album som jag inte tyckte nådde samma nivå som debuten och i våras kom en EP.
De fem musikerna hade börjat när jag kom fram och det var knökfullt i den mindre lokalen, men jag lyckades ta mig in och fick en helt ok plats. Det blev en härlig halvtimme med ”Strawberry Glue” som en av flera höjdpunkter. Jag upplevde denna spelning som i nivå med den i Liverpool och även de nyare låtarna funkade utmärkt live. Ulrika Spacek går från klarhet till klarhet.
Vid den stora scenen fanns en stor skärm bakom musikerna och ytterligare två stora skärmar på varsin sida av scenen. På dessa skärmar flödade fantastiska psykedeliska mönster fram och gav spelningarna en storartad visuell inramning. Helhetsupplevelsen var genomgående enormt fin och det var generellt väldigt bra ljud vid båda scenerna. Vid den lilla scenen var det i regel inga skärmar med rörliga bilder, men Ulrika Spacek hade en skärm med ett snyggt bildspel under deras spelning.
HolyWave. Foto: Lilly Creightmore
Garage-psychrockarna Holy Wave kommer från Austin, Texas och släppte bland annat den strålande plattan Relax 2014. De inledde med strålande ”She Put a Seed in My Ear” i vackert blått och rosa sken och följde upp den med ”Western Playland” och skapade därmed en magnifik inledning på spelningen. De fem musikerna fortsatte på inslagen linje och gitarrslingorna flöt fram genom den välbefolkade lokalen vid stora scenen. Konsertens höjdpunkt blev ”Do You Feel It” som de gjorde underbart vacker.
Albumaktuella Ron Gallo stod på tur på den mindre scenen och han har hunnit göra en hel del efter det att Toy Soldiers la ner för några år sedan. Denna skickliga Philadelphiamusiker hade med sig tre andra musiker och de hade onödigt lång soundcheck. De startade därför tio minuter efter utsatt tid och det kanske förefaller märkligt att jag ens nämner det, men med ett schema som var väldigt tight så spelade tio minuter stor roll.
När bandet väl kom igång så glömde jag snabbt bort detta. Vilket sound och vilken spelning! Tankarna kastades snabbt i riktning mot fina Oh Sees och bandet dundrade fram. De inledde med ”Kill the Medicine Man” i orangerött sken. Andra höjdpunkter var ”Really Nice Guys” och när de spelade briljanta ”Young Lady, You’re Scaring Me” i slutet, bland annat med en trumpet som fick agera slide, så summerades en av festivalens absoluta höjdpunkter.
Medicine Boy är en duo från Kapstaden i Sydafrika och de var nästa band på tur på den mindre scenen. De har bland annat skapat en underbar låt som heter ”The Strange in Me” som jag har lyssnat mycket på. Det blev en lite mindre ljudbild med gitarr, keyboard, trummaskin och golvpuka, men det lät väldigt bra redan från början. ”The Strange in Me” spelades tidigt och var precis så bra som jag hade hoppats. Tiden stod verkligen stilla och den stegrande ljudbilden nådde klimax i slutet. Wow! Även framförandet av ”E.V.I.L” lyfte lokalen till härliga höjder.
A Place To Bury Strangers. Foto: Anna Louise Yorke
Noiserockarna A Place to Bury Strangers från New York är ett favoritband och var kvällens stora bokning. De spelade ungefär en timme på stora scenen och gick på scen kvart i tolv. Denna trio är oerhört skicklig på att skapa dramatiskt starka ljudbilder och är alltid underhållande att se. Denna kväll var verkligen inget undantag och vi blev rejält överkörda.
De inledde med ”We’ve Come So Far” och det var mörkt på scenen. Det började sen komma ljus som flöt fram som hastiga blixtar, eller så bröts mörkret av ljusstrimmor som kan beskrivas som lasersvärd som studsade på cymbalen och fortsatte ut i rummet. Vi bjöds på en bra mix av gammalt och nytt och höjdpunkterna var många. Jag vill inte rabbla låtar, men för att nämna några så väljer jag ”You Are The One”, ”Dead Beat” samt nyare ”Frustrated Operator” och ”Never Coming Back” i slutet. Det blev så klart även ett uppskattat besök med maskinen ute på golvet bland publiken. Den ljudmatta som skapades där var verkligen mäktig.
Det blev en lång och härlig kväll. Jag lämnade Effenaar en stund efter det att A Place to Bury Strangers hade lämnat scenen och begav mig mot hotellet, trött i både fötter och huvud, men väldigt nöjd med kvällen.
