Ulf Lundell 2015-12-04 Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto.
Myten om den manliga flykten har odlats i generationer och reproducerar sig själv i en allt mer rasande fart. Kalle Berg funderar över försvinnande som konstform och frågar sig varför alla inte bara lyssnar på Bob Marley istället.
Ett av mina största, nätbaserade intressen är att surfa runt på gamla insomnade bloggar. De behöver inte handla om något särskilt; det kan vara en ekofilosof i Rimbo som skriver om ekorrsvälten sommaren 2010, eller en fjortis i Forshaga som beklagar sig över det obefintliga nattlivet på orten. ”Jag vill knarka” skriver hen kanske i sitt sista inlägg och sen: tystnad. Det är just det där avslutade jag söker. Vad hände sen? Fick ekosofen ordning på ekorrarna? Hittade fjortisen nån bra langare i Forshaga? Ingen vet. Senast uppdaterat: april 2011.
Min fascination för försvinnanden – verkliga eller digitala – är nog också anledningen till att filmen Into the wild gjorde ett sådant stort intryck på mig. Filmen handlar, som ni säkert vet, om en ung snubbe som lackar ur på det amerikanska konsumtionssamhället och sin snofsiga familj – och som därför skänker alla sina besparingar och klipper sitt ID-kort. Under taget namn, och utan egna medel, luffar han sedan runt i USA, och hamnar tillslut i Alaska där han (spoiler alert!) tragiskt nog dör av svält i en skolbuss.
Skyll sig själv, kan man tycka. Eller så kan man förtjusas över Det Stora Försvinnandet som konstform. Eller, på ett feministiskt plan, förfäras. I en DN-intervju med Jonas Hassen Khemiri (19/8) skriver Kristofer Ahlström att den manliga flykten idealiserats av författare och artister under generationer. Inte oväntat får sig Ulf Lundell en släng av sleven, för sin låt ”Taxi”. I den sjunger Lundell att:
Man ska inte rymma
Men jag menar, vafan
Det har gått träbock
I tillvarons golv
Träbock i tillvarons golv. Sug på den liknelsen.
Om svensk politiks mest dramatiska försvinnande i nutid var när Håkan Juholt lynchades medialt och landsförvisades till Island av sitt eget parti, tillhör svensk pops bästa försvinnande genom tiderna Jakob Hellman. Efter att ha släppt hyllade albumet …Och stora havet 1989 hördes… ingenting. När kommer uppföljaren? frustade media, men Jakob bara flummade ut i något resonemang som ingen förstod. Det var monumentalt. Efter ett tag förstod så media att Jakobs ointresse inte främst var en gimmick, utan faktiskt ett genuint förakt inför kravet på ”den svåra andra skivan”. Och ingen mer skiva har det blivit. Däremot en utdragen comeback på senare tid, med gig på olika obskyra klubbar (och en rejäl genomklappning på Skansen för några år sedan). Men ingen jävla skiva, och det hedrar Hellman. Eller i alla fall myten om Hellmans försvinnande.
När jag och familjen flydde Majorna i Göteborg för ett enklare liv i skogen trodde jag, i gammal god manlig tradition, att allting skulle lösa sig. Att detta skulle vara den sista av flykter. Ändå sitter jag nu, ett år senare, och zoomar in Smålands urskogar på Hemnet efter ett torp. Helst utan vatten och avlopp, så man verkligen kan komma åt det där rena livet och bli en lycklig Lundell-man till slut. Men medan halva världen snart är på riktig flykt – bort från krig, religion, och förtryck – borde nog priviligierade jag ha lyssnat några extra gånger på Bob Marley. Redan på Kayaskivan, på låten ”Running away”, förstod han ju hur landet låg. You’re running away, but you can’t run away from yourself sjunger Bob och sätter därmed fingret på grundbulten till hela den nutida samhällshetsen.
Ty i vår ständiga iver att hitta bättre versioner av oss själva och våra liv, är vi ute på ett oändligt ensamt maratonlopp som vi aldrig kan vinna. Och medan SSRI-preparat delas ut i vansinniga kvantiteter hörs Ulf Lundells ”Taxi” genom bruset i varje reklamfilm, som säljer varor vi inte behöver, till priser varken vi eller planeten jorden har råd med:
Kör sen hela dan
Kör, kör
Vart fan du vill.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
