Cut Worms på Huset – stort konstnärskap för liten publik

Som vi har längtat. Max Clarke har äntligen tagit sig från Brooklyn till ett höstlikt Köpenhamn för att spela med sitt senaste projekt Cut Worms. Krister Bladh var på plats och bevittnade en salig blandning av folk, country, indierock och doo-wop.

Cut Worms imponerade stort på en liten publik igår på Huset i Köpenhamn. Det var fyra trötta herrar som ställde upp på den låga scenen en regnig måndagskväll. De förväntade sig nog inget speciellt, men det var verkligen en skara hängivna fans de gick till mötes.

Även för mig står Hollow Ground ut som ett av årets bästa album och det faktum att det släppts på välrenommerade bolaget Jagjagwuar har också hjälpt till att sprida ordet. I USA är skivbolaget nästan synonymt med Bon Iver och Foxygen, som nått stora framgångar även utanför den snäva indiescenen. Cut Worms har dock mer gemensamt med mindre lättsamma bolagskamrater, som t.ex. Okkervil River och Angel Olsen, även om albumet spelades in i soliga Los Angeles tillsammans med Foxygen.

På skiva låter Cut Worms förvånansvärt dynamiska, tack vare den fantastiska produktionen. Men istället för att ge låtarna ännu lite mer kraft live, så inleddes konserten lite stapplande och Clarke sjöng inte alls med samma kraft på t.ex. ”Cash For Gold” som ni kan höra nedan. Säkerheten växte sig dock snabbt starkare och vid det laget de avslutade med ”Don’t Want to Say Good-Bye”, som är min favorit på skivan, hade de faktiskt fått även de i publiken som inte är stupfulla ännu att dansa.

Om man har läst lite om Cut Worms tidiga karriär i New York så är sångaren och låtskrivaren Clarke lite av en excentriker. Han har fått värma upp publiken på otaliga konserter med Kevin Morby, Woods, Anna Burch och många andra framgångsrika musiker. Själv har han en bakgrund som avantgarde-musiker i Chicago, där han var medlem i det fantastiska punkbandet The Sueves.

Även idag är Max Clarke något av ett unikum även bland USA:s indieartister, vilken Köpenhamnspubliken fick uppleva igår. Visst såg han nog så obekväm och osäker där han stod i sin oversizekavaj och blängde ut i mörkret under buskiga ögonbryn. Men när han plötsligt drog igång en Ricky Nelson-cover var det som att färdas tillbaka i tiden. Hans kompband (som inkluderar John Andrews från Woods och Quilt) har bemästrat en spelstil som har cirka 60 år på nacken och skiljer sig markant från det sättet man kompar i moderna indiegrupper. Andrews stämmor tillför också ett viktigt element och förhöjde, ja… stämningen.

Som band är Cut Worms på flera sätt likt andra av historiens felsteg, inte minst Violent Femmes – utbölingarna från Milwaukee som var bland de första att blanda independentpop med amerikansk folkmusik. Cut Worms har otaliga influenser: från vaudeville till Hank Williams till Bob Dylan, men de har även en sida som känns som direkt hämtad ur den brittiska folkscenen på 60-talet. Tänk Vashti Bunyan, Pentangle och Donovan.

Jag anser själv att albumet de släppte i våras är det mest melodiösa och välskrivna i sin genre sen U.N.P.O.C. och deras något mer välkände kompis King Creosote dök upp från ingenstans omkring millenieskiftet. Allra tydligast blev de influenserna på ”Like Going Down Sideways” som Clarke framförde solo i mitten av konserten.

Nu ser vi fram emot nästa släpp och förhoppningsvis en återkomst till Norden.