MS Dockville 2018 – en festival med attityd

Foto: Lena Schïning

Hamburgs pendeltåg S-Bahn stannar punktligt på Wilhemsburgs perrong. Resan från centralstationen, avverkad på 8 minuter, visar på ett tydligt sätt regionens utveckling från industri till kulturellt centrum. På denna flodö, enligt statistiken Europas största, samsas kulturer från hela världen och sedan 2007 utgör stadsdelen – präglad av Elbes majestätiska hamnfabriker – hem åt musik- och konstfestivalen MS Dockville. HYMNs Daniel Andersson rapporterar.

Området kring Wilhelmsburgs tågstation har på senare år fått en rejäl ansiktslyftning och det är svårt att tänka sig att ön under många år utgjorde sopptipp för resten av staden. Idag är husen färgglada, med en arkitektur som värnar om miljön och där luftigheten skapar en välkomnande atmosfär. En av fasaderna har exempelvis glaselement inbyggda i väggarna och syftet är att odla mikroalger – dessa ska användas till biomassa, el och värme. Det övergripande målet är att göra Wilhelmsburg självförsörjande på energi 2050.

Ambitionerna och framtidsplanerna har gjort regionen till en plats som lockar unga och hela 22,7 % av befolkningen är under arton år. Det är med andra ord ingen slump att MS Dockville har vuxit fram just här. Bortom centrum är dock byggnaderna mer betongliknande och detta symboliseras bästa genom St. Maximilian Kolbe-kyrkans ogenomträngliga väggar. Här möts således nutid och dåtid, och denna känsla präglar även MS Dockville.

Foto: Alexander Schliephake. Rome Is Not A Town vid en av hamnmurarna.

Innan avresan fantiserade jag om ett tyskt Williamsburg. Mitt första besök på MS Dockville föregicks med andra ord av höga förväntningar och jag ringade in bokningar som Nilüfer Yanya, Hinds och Rome Is Not A Town. Sistnämnda band är en del av nätverksorganisationen Excites målsättning att få ut oetablerade band i Europa – de har även möjliggjort den här resan som ett led i att skapa en bättre plattform för sitt arbete.

Under första dagen använder jag mig av festivalbussen, men de visar sig snart att det är fullt möjligt att gå hela vägen från stationen och personligen föredrar jag att promenera istället för att trängas på en stekhet och överfull “pendelwanderung med gratisdrickande Red Bull-resenärer”. I samband med MS Dockville måste Red Bull-konsumtionen ha nått rekordhöga nivåer, men det är bara en gissning.

Förutom punktmarkeringen av det Österrikiska energidrycks-företaget lyser dock reklamen med sin frånvaro – detta gör att festivalen förvandlas till en avslappnad frizon (speciellt med Way Out West i färskt minne). Ett talande exempel är att en uppochnedvänd polisbil används som GRILL. På ett annat ställe kan en träda in i Edens lustgård, för att i nästa ögonblick mötas av en gigantisk T-Rex-konstruktion i skrot.

Foto: Alexander Schliephake

I ena utkanten av festivalen anordnas en marknad och runtomkring har arrangörerna byggt upp isolerade öar med hjälp av öppna contrainar, underliga träkonstruktioner och den omgivande naturen. Överallt spelas någon form av klubbmusik. Hamburg-invånarna älskar verkligen denna typ av musik och att det ges möjlighet att dansa när andan faller på förstärker verkligen frihetskänslan som jag nämnde tidigare.

Vid mina vandringar mellan Wilhelmsburgs station och festivalområdet slår det mig att MS Dockville måste vara Way Out Wests raka motpol. Festivalerna grundades samma år, det vill säga 2007, men därefter har de gått åt varsitt håll. MS Dockville lockade 5000 besökare första året och i likhet med Göteborgsfestivalen har de nått till en storlek av 30 000 sålda biljetter. Sistnämnda har dock satsat allt på att locka med de mest hypade namnen, yta och kommersialism. På MS Dockville ser alla ut som att de hängde på en festival -96 och det smutsiga och enkla prioriteras framför all form av överflöd. Det är också ett sätt att tänka på miljön.

Foto: Alexander Schliephake

Allt är med andra ord mer tillbakalutat än vad jag vant mig vid – framför entrén trängs ölförsäljare med fulöl. Inramningen är nästintill surrealistisk för en svensk med Way Out West som “måttstock”.

Atmosfären speglar även festivalens besökare som är minst sagt peppade och det går inte att sitta ner allt för länge innan det kommer fram någon för att snacka om kvällens band. Det dröjer ungefär en kvart på fredagen – teknikstrul gör att brittiska Nilüfer Yanya blir en halvtimme sen – innan det kommer fram en person och frågar vad jag ska se idag. Hen tipsar om tyska Trettmann. Jag tipsar om Superorganism, Rome Is Not A Town och Yellow Days. Hens tips var inget vidare och ska jag vara riktig ärlig så var majoriteten av de tyska bokningarna inget att lägga på minnet.

När jag inte vet vad som väntar slutar det nästan alltid med att jag hamnar framför den urbana scenen; här samsas rap, hiphop och R&B. Bland favoriterna på denna scen kan jag nämna Caramelo och BHZ. Jag har emellertid ingen aning om hur de låter på skiva – där slutar min nyfikenhet.

Under andra dagen står First Aid Kit för den största aha-upplevelsen. Är systrarna Klara och Johanna så här stora i Tyskland? Jag bestämmer mig för att kika på deras Spotify-statistik och det visar sig att “My Silver Lining” har spelats över 88 miljoner gånger. Det är bra jobbat och deras konsert är en uppvisning i skicklig country och americana. Av festivalens tidigare svenska bokningar som Agnes [2010], Johnossi [2011] och Those Dancing Days [2011] måste denna gå till historien som den klart bästa.

Foto: Alexander Schliephake

Tidigare under dagen genomför duon Teenage Love en charmig spelning på en av de mindre scenerna; Katy Gunns klassiska violin bildar par med Anna Lindells dansanta beats och slutresultatet möts av stora applåder. Den tyska ökenhettan sätter alla på prov, men MS Dockville-publiken visar mer eller mindre alltid sin uppskattning genom att ta sig tid att lyssna på okända band. Teenage Love ingår i Excites satsning.

Söndagen inleds minst sagt sömnigt och de som är på plats kommer från festivalens camping. John Blund – en av Tysklands überpopulära barnfigurer – har festivalen i ett hjärngrepp, men förtrollningen bryts när Rome Is Not A Town ställer sig på scenen 14:00. Kvartetten har fått festivalens sämsta speltid, men trots den tidiga timmen och krocken med poetry slam-finalen, övervinner de hindren och levererar en sylvass konsert som visar att gitarrer kan väcka de döda. Jag är övertygad om att Rome Is Not A Town vinner nya fans denna tidiga rocktimme. Singeln “I’m In A Band” håller absoluta toppklass och “Stupid” river murar.

Foto: Alexander Schliephake

Medlemmarna verkar inte bry sig ett skit om publikens storlek och de öser på med en frenesi som lär skapa mjölksyra hos samtliga som försöker hänga med i tempot. Om det tyska herrlandslaget i fotboll varit lika målmedvetna som denna publik, så hade de inte förlorat mot Sydkorea i VM.

Madrid-bandet Hinds går upp på scenen några timmar efter Rome Is Not A Town och de får även avsluta min MS Dockville-vistelse. Deras spelning handlar uteslutande om att underhålla och de bjuder på sig själva från början till slut. I samband med covern på Kevin Ayers “Carribean Moon” välkomnar medlemmarna ett gäng kids upp på scenen och tillsammans kör de en synkroniserad dans. Det blir mycket skratt och med den känslan lämnar jag Hamburg.

(På vägen hem upptäcker jag att VM i rullstolsbasket pågick samtidigt som MS Dockville och det visar sig att Hamburgs egna lag Hamburgs Towers har sina hemmamatcher i Wilhemsburg. Detta faktum förstärker känslan av regionen som Tysklands motsvarighet till Williamsburg).