Jag minns inte när jag hörde Calexico första gången. Jag har faktiskt ingen aning, men jag vet att de har följt med mig i många år och jag älskar deras musik. De kommer från Tucson, Arizona och de har släppt ett tiotal studioalbum och några livealbum sedan mitten av 1990-talet. Det är ett strålande liveband, men trots att de har skrivit massor av fina låtar är min främsta relation till dem ändå av det lite märkligare slaget.
En av mina absoluta favoritplattor är mästerverket Forever Changes av Love från 1967 och ett adelsmärke under konserter med Calexico är låten ”Alone Again Or” som jag har haft turen att höra under konserter med dem flera gånger. Jag hade förmånen att se Arthur Lee en gång i tiden och Calexico för hans tradition vidare på ett utmärkt sätt. Trots all fantastisk musik som Calexico har skapat så måste jag vara ärlig och säga att min största önskan ändå var att de skulle spela ”Alone Again Or” denna tisdagskväll när jag styrde mina steg mot fina Pustervik.
Det var mycket folk och härlig stämning på Pustervik när de sju musikerna gick på scen vid niotiden. De inledde med grymma ”The Black Light” och det lät riktigt bra. Publiken gungade med i den behagliga inledningen som fortsatte med en lång rad av låtar från senaste plattan The Thread That Keeps Us som släpptes tidigare i år.
Spelningen var generellt väldigt präglad av denna skiva och säkert hälften av låtarna hämtades därifrån. Jag tror att man därmed kan ha upplevt konserten i två olika perspektiv. Om man gillar den senaste plattan så var det väldigt bra, men om man upplever att den inte tillhör de bättre albumen så kan det hända att man lämnade konsertlokalen mindre nöjd, med låtvalen i alla fall.
Jag tillhör den förstnämnda kategorin och tycker att The Thread That Keeps Us är en av årets finaste plattor. Den lite rockigare musikaliska riktning som bandet har tagit på senare år passar mig perfekt. För att nämna några höjdpunkter från den första halvtimmens nyare låtar så väljer jag ”Voices in the Field” och ”Dead in the Water”.
Spelningen innehöll så klart så mycket annat och det var en väldigt fin stund på Pustervik. Favoriten ”Stray” bjöd på ett grymt kontrabassolo och ”Inspiración” fick hela lokalen att gunga lite extra. Bandet lyckades ofta skapa en magnifik ljudbild med gitarrer, keyboard, en taktfast rytmsektion och bleckblås tillsammans med Joey Burns magiska sång.
När jag inte trodde att det kunde bli mycket bättre så hände det abrupt. Jag blev snabbt medveten om att all vacker musik jag hade hört under kvällen faktiskt hade fått mig att glömma bort önskelåten ”Alone Again Or” – så när den spelades i slutet så föll sista pusselbiten på plats, trodde jag. Men där hade jag faktiskt fel, för slutdelen fortsatte med härliga ”Flores y tamales” och allt avslutades med en av Calexicos allra bästa låtar: ”Crystal Frontier”.
Musikerna tackade för sig, lämnade scenen och de taktfasta och synnerligen välförtjänta applåderna skakade om hela Järntorget. Vilken spelning! Musikerna kom in på scen igen och inledde extranumren med fina ”Glowing Heart of the World” som fick tankarna att sväva iväg till Hank B Marvin och The Shadows. Det fortsatte med nya ”Another Space” innan det hela, lite oväntat och vackert, avslutades med två covers: Tom Pettys ”Learning to Fly” och ”Corona” av Minutemen.
Det är för övrigt väldigt mycket bra spelningar på gång framöver och för att bjuda på några tips i Pusterviks program så väljer jag söndagens spelning med favoriten Dylan LeBlanc och Nicole Atkins, måndagens spelning med Tyler Childers och David Ramirez samt Zephaniah Ohora på tisdag. Vi ses i vimlet!
