Omslaget till 1987, originalfoto: Annika von Hausswolff
För över tre decennier sedan spelade Cortex in vad som var tänkt att bli deras tredje studioalbum. Istället upplöstes bandet och ingen – inte ens de inblandade – har hört albumet. Förrän nu, när fyra av låtarna släpps på EP:n 1987. HYMNs Linus Kuhlin, aktuell med Cortex-biografin Skuggorna kommer, bjuder på ett reportage om skivan som släpps i veckan.
Våren 1987 bestod Cortex av vokalisterna Freddie Wadling, Anna-Lena Karlsson och Annika von Hausswolff (då Söderholm), gitarristerna Ola Andersson och Pontus Lidgard, trumslagaren Uno Wall och basisten Fredrik Wegraeus. Året dessförinnan hade de släppt albumet You can’t kill the Boogeyman och på initiativ av skivbolaget Radium 226.05 började de spela in en uppföljare.
Cortex debutalbum Spinal Injuries släpptes hösten 1983. Därefter hade orkestern mer än en gång imploderat och återuppstått i nya skepnader. Freddie Wadling, Anna-Lena Karlsson och Uno Wall var de enda medlemmarna som var med en längre tid och i mer än en konstellation.
Till skillnad från arbetet med You can’t kill the Boogeyman var Freddie Wadlings roll nu inte lika framträdande. Dittills hade han varit Cortex primära låtskrivare och kreativa drivkraft. Nu lade han istället mer tid på det relativt nybildade bandet Blue For Two och hade återigen börjat spela med Lädernunnan – vilka han varit med och bildat 1979 men hoppat av 1983. Istället skrev Ola Andersson, Pontus Lidgard, Fredrik Wegraeus och Uno Wall grunderna till merparten av de nya låtarna.
– Jag, Pontus, Ola och Uno repade väldigt mycket utan Freddie och tjejerna. De flesta nya låtarna skrev jag eller Pontus grunden till och så arrangerade sedan vi fyra ihop det till en låt. Freddie ville redan då vidare och göra nya saker. Det var kanske ingenting jag tänkte på då, men nu såhär i efterhand kan jag se att han kanske redan hade lämnat Cortex lite. Men han ska ju ha en eloge för att han alltid ville göra nya saker och alltid var på väg någonstans, säger Fredrik Wegraeus.
”Han ska ju ha en eloge för att han alltid ville göra nya saker och alltid var på väg någonstans”
Inspelningen förflöt relativt friktionsfritt. Gitarristen Pontus Lidgard menar att materialet höll ihop bättre än You can’t kill the Boogeyman och ljudbilden var råare, tyngre och – för att citera Uno Wall – smutsigare än på föregångaren. Det uppstod emellertid problem då de skulle spela in Uno Walls trumset. I Cortex-biografin Skuggorna kommer berättar producenten Stefan Svensson om när Uno bad honom stämma trummorna.
– Ofta sätter man gaffatejp här och var på trumskinnen för att få olika ljud så för att lättare kunna stämma skulle jag ta bort tejpbitarna. Då skrek han ’nej, ta inte bort dem, de täpper till alla hål i trumskinnen’. Vi brukade alltid byta till nya skinn, även för punkband, men Cortex platta spelades in med gaffatejp som trumskinn, säger Stefan Svensson i Skuggorna kommer.
Pressbild för singeln Shotgun Treatment 1985, foto: Erik Pauser
Efter en intensiv vecka fanns drygt tio låtar inspelade. Cortex gjorde därefter vad som kom att bli deras sista spelning på Nya Varvet där ett par nya låtar framfördes för första, och sista, gången. Innan albumet hann ges ut upplöstes orkestern på grund av ett internt triangeldrama. Den ena mastertejpen hann emellertid hämtas av Carl Michael von Hausswolff på Radium 226.05, men den andra blev kvar i Studio Lanes arkiv.
– Det var ofta så, att ingen betalade för inspelningarna. På den tiden kom bandet med pengar och hämtade sin master. Man fick det man betalade för, helt enkelt. Själv hade jag gärna velat höra det materialet igen men eftersom detta händer så ofta kan man inte alltid vara schysst, säger producenten Stefan Svensson i Skuggorna kommer.
”På den tiden kom bandet med pengar och hämtade sin master. Man fick det man betalade för, helt enkelt”
Freddie Wadling och Anna-Lena Karlsson bildade istället The Mobile Whorehouse och Fredrik Wegraues började jobba på Sveriges Radio där han bland annat gjorde humorprogrammet Rally tillsammans med Anna Mannheimer och Peter Apelgren. Annika von Hausswolff utbildade sig på Konstfack, Sven Winqvists fotoskola och Kungliga Konsthögskolan och är idag en av Sveriges mest kända konstnärer.
Pontus Lidgard har beskrivit upplösningen av Cortex som att ”snubbla på mållinjen”. Han, Ola, Fredrik och Uno var de som hade investerat mest i det uteblivna albumet – de hade skrivit de flesta av låtarna och sett till att dem tillsammans med Freddies låtar utgjorde en helhet.
Inte minst trumslagaren Uno Wall blev besviken över att albumet aldrig gavs ur.
– Jag har ju inte hört skivan på riktigt, men som jag minns det blev den skitbra. Låtarna var bra och allt satt jättebra i studion. Jag hade kunnat betala vad som helst för att få höra den idag. Skivan måste inte ges ut, jag vill bara höra det. Säg ett pris, och jag betalar det, sa Uno i boken Skuggorna kommer.
Pressbild för You can’t kill the Boogeyman, foto: Ulrich Hillebrand
Tyvärr skulle varken han eller Freddie Wadling få höra inspelningarna. De gick båda bort sommaren 2016, med bara några månaders mellanrum. Ett drygt år senare fick Fredrik Wegraeus av en slump reda på att producenten Henryk Lipp – som bland annat spelat med Freddie Wadling i Blue For Two och producerat artister såsom Anna von Hausswolff, Thåström och Håkan Hellström – arbetade med delar av materialet.
– Det har gått mycket rykten om den där tejpen. Att den hade brunnit upp, att den låg inlåst i något kassaskåp eller att den var dränkt i bajs. Det sista tyckte vi såklart var väldigt roligt om det var sant. Någon sa att Freddie hade förstört tejperna och inte ville veta av dem. Men så var jag uppe i Music a Matic-studion i ett annat ärende och sprang på Henryk Lipp. Då berättade han att han hade fått inspelningarna och börjat arbeta med dem. Då hade han precis fått tejperna men han sa att ”du, Freddie och Uno låter skitbra, det andra går i värsta fall att rädda”. Men jag trodde aldrig att det skulle släppas, säger Fredrik Wegraeus.
”Det enda som hade kunnat toppa det var väl att skjuta upp raketer från Götaplatsen som exploderade ut i Freddies namn”
Henryk Lipp hade å sin sida fått inspelningarna då han och Carl Michael von Hausswolff arbetade med utställningen Freddie Wadlings kabinett på Göteborgs Stadsmuseum. Han och Hausswolff hade pratat om hur de skulle kunna toppa vernissagen, under vilken Henryk menar att de ”lyckades förvandla Stadsmuseet till en svartklubb”.
– Det enda som hade kunnat toppa det var väl att skjuta upp raketer från Götaplatsen som exploderade ut i Freddies namn eller något. Men så kom vi på att om vi kanske skulle släppa den nya Cortex-skivan och dela ut gratis? Vem vill inte ha en ny Cortex-skiva? säger Henryk Lipp.
Från mastertejpen valde Henryk Lipp ut ”Black Paradise”, ”Party at the Cemetery”, ”The Mechanical” och ”Aisle of Glory”, vilka han tillsammans med Carl Michael von Hausswolff och Chips Kiesbye mixade och bearbetade till vad som nu utgör EP:n 1987.
– Vi försökte bara slutföra arbetet med grundinspelningarna. Jag har verkligen försökt få Cortex att låta som de alltid borde ha låtit. Det finns bra låtar på både Boogeyman och Spinal Injuries, men de är ju inte särskilt bra producerade. Med Blue For Two arbetade vi alltid tills vi kände oss helt nöjda. Det skulle aldrig finnas några ursäkter, att det var inspelat på kort tid eller sådär. Allt skulle ha getts den tid och energi det förtjänade. Jag har haft samma ingång till den här skivan och verkligen tagit det till sin spets, förklarar Henryk Lipp.
Producenten Henryk Lipp med EPn på vinylfabriken i Lindome, foto: Henryk Lipp
I början av sommaren bjöds Annika von Hausswolff, Pontus Lidgard och Fredrik Wegraeus in till Music a Matic-studion för att för första gången lyssna på EP:n. Dittills hade ingen av dem hört låtarna sedan de spelades in.
– Jag hade ju gått runt i trettio år och inbillat mig att det var bra, så när vi skulle lyssna på det fanns där såklart en viss anspänning. Tänk om jag mindes fel. Men jag tycker att det var fruktansvärt bra, även när jag försöker se det rent objektivt. Det låter tidlöst. Produktionen och framförallt själva låtarna är väldigt bra, berättar Pontus Lidgard.
Även Fredrik Wegraeus blev positivt överraskad av slutresultatet, vilket han menar är främst Henryk Lipps förtjänst.
”Han var verkligen lyckats fånga hur vi lät då och har gjort ett väldigt noggrant och bra jobb”
– Henryk Lipp har gjort ett fantastiskt jobb, det vill jag verkligen understryka. Han var verkligen lyckats fånga hur vi lät då och har gjort ett väldigt noggrant och bra jobb med valet av pålägg och hur han har mixat det. Han ska ha helvetes jävla mycket cred för det. Det är gjort med stor professionalitet. Det är rentav genialiskt, menar han.
Att få höra låtarna efter så lång tid beskriver Pontus Lidgard och Fredrik Wegraeus som att kastas tillbaka i tiden.
– De två första låtarna mindes jag väldigt tydligt. Jag mindes ackordrundorna och kunde i princip nynna på dem. De andra hade jag nästan helt glömt bort. När vi kom till refrängen i ’Mechanincal’ var det som om jag hörde den för första gången, berättar Pontus Lidgard och fortsätter:
– Annikas körer är helt fantastiska! Anna-Lena sjöng ju också bra såklart, men hon var mer klassiskt skolad. Annika hade ett skav i rösten som Anna-Lena inte hade. Mer av en new wave-röst. Det passade till den tunga och smutsiga ljudbilden. Samtidigt har låtarna en hitpotential som jag hade glömt bort. Jag hade ingen aning om att våra Blondie-referenser var så tydliga.
Pontus Lidgard, foto: Lotten Hellström Lidgard
1987 släpps passande nog i samband med finissagen av utställningen Freddie Wadlings kabinett. Där kommer de kvarvarande Cortex-medlemmarna Anna-Lena Karlsson, Annika von Hausswolff, Pontus Lidgard, Ola Andersson och Fredrik Wegraeus lyssna på och prata om EP:n tillsammans med journalisten Fredrik Strage och dessutom kommer Hurula riva av några Cortex-låtar.
– Jag är väldigt exalterad över att delar av Cortex tredje album släpps. Jag har fantiserat om hur det skulle kunna låta ända sedan jag läste boken Freak. Till saken hör att Cortex är en relativt ny bekantskap för mig. Jag hörde talas om bandet när jag upptäckte Freddie Wadling och Blue For Two i slutet av åttiotalet men Spinal injuries var omöjlig att få tag på. Jag lyssnade inte på albumet förrän strax efter millennieskiftet, berättar Fredrik Strage.
”Att det ges ut nu är till stor del för att det finns ett sammanhang i och med utställningen på Stadsmuseet”
Även om de inblandade tycks vara överens om att skivan ges ut trettio år för sent så betonar de alla värdet av att den nu släpps i en tydlig kontext.
– Att det ges ut nu är till stor del för att det finns ett sammanhang i och med utställningen på Stadsmuseet. Jag förstår att de kanske har väntat lite och inte bara prånglat ut så mycket som möjligt i samband med Freddies död. Detta är en väldigt värdig kontext och det är kul att Göteborgs Stad tar det på allvar och ger sitt stöd till det. Det betyder mycket, säger Pontus Lidgard.
Han får medhåll av Fredrik Wegraeus.
– Det låter – och ursäkta uttrycket nu – väldigt tidlöst faktiskt och jag är jätteglad att det ges ut nu. På något sätt binder det ihop dåtiden med nutiden. Samtidigt känns det helt naturligt att det här släpps nu. Man ska ju vara försiktig med nostalgi, men det här känns inte forcerat alls, säger han.
Omslag för Skuggorna kommer
För Henryk Lipp, som stått nära Freddie Wadling såväl personligt som professionellt i över trettio år, var det speciellt att höra de för honom och omvärlden nya låtarna efter hans död. Att de nu ges ut i samband med utställningen och den nyss utkomna Cortex-biografin menar han är så pass bra att det känns näst intill orkestrerat.
– Det är ju inte utan att man börjar undra om det är planerat av någon högre makt… var det meningen att det skulle bli exakt såhär? säger Henryk Lipp och tillägger:
– Anna von Hausswolff har ju ett album som heter Singing From the Grave, och det kan man ju verkligen säga om det här. Det är verkligen som om Freddie sjunger till oss från den andra sidan.
Mer info om släppet och om morgondagens releasefest på Göteborgs stadsmuseum finns här.
