Glen Matlock: ”Jag har rätt många minnen från Sverige”

Pressbild

Glen Matlock har hunnit bli 61 år nu. Och han har inte haft någonting att bevisa sedan han var 19. Har man varit originalbasist och huvudsaklig låtskrivare i Sex Pistols behöver man inte det. Ändå har han hela tiden fortsatt, i olika konstellationer och som soloartist. Även om det har dröjt mellan skivsläppen har Matlock aldrig helt försvunnit – utan turnerat outtröttligt genom åren. Jag tog ett snack med honom om den kommande soloskivan Good to Go som släpps den 21 september.

Jag läste att du blev inspirerad efter en Dylankonsert – och att det var startskottet till din nya skivas tillblivelse. Stämmer det?

– Ja, det stämmer faktiskt. Jag är verkligen inget stort Bob Dylan-fan. Han har skrivit några bra låtar och förtjänar respekt för det. Men han har ingen respekt för de som går och ser honom och han kan verkligen vara förskräcklig live. Men nu senast slog det mig att hans band lät jävligt bra, och det inspirerade mig.

”Häromdagen mötte jag Ronnie Wood och det slutade med att vi satt och jammade lite”

Det är lite mer bluesorienterat än vad vi är vana vid från ditt håll.

– Det är därifrån jag kommer från början. Allt började med bluesen, även jag. Fast sen är det ju inte helt nytt heller, utan jag har lirat mer bluesorienterad musik tidigare. Häromdagen mötte jag Ronnie Wood och det slutade med att vi satt och jammade lite. Det fick mig att minnas när vi spelade ihop tidigare, under en återförening med The Faces.

Det är ett rätt häftigt gig ändå.

– Och ett bra betalt gig dessutom. Men hursomhelst: det är inte nytt för mig att spela mer bluesorienterad musik. Fast det är väl nytt att jag gör det under eget namn. Jag spelar den musik jag mår bra av att spela och jag är jävligt stolt över den här skivan.

Foto: Annika Berglund / Rockfoto

Det har inte blivit särskilt många plattor egentligen – under eget namn. Men desto fler spelningar. Hur kommer det sig egentligen?

– Jag har svårt att säga nej till ett gig och jag gillar att resa och spela inför min publik. Det är lätt att skjuta upp andra saker när man får så pass roliga erbjudanden. En del jävligt bra och en del rätt bisarra. Alltså det är rätt ofta som jag undrar hur jag har hamnat på en del platser. Men det mesta låter som en bra idé när frågan ställs.

Jag har kollat en del på dina setlistor genom åren.

– Har du stalkat mig?

Ja, sedan barnsben… Nej men du verkar ändå ofta köra en eller två Sex Pistols-låtar. Får du fortfarande en kick av det eller känns det pliktskyldigt?

”Jag är tacksam för Sex Pistols och allt det har välsignat mitt liv med, men jag är också väldigt trött på att prata om det”

– Helt ärligt så önskar jag att jag kunde fokusera helt och fullt på mer nyskrivet material. Men det handlar också om att visa någon sorts respekt för de som betalat för att se mig. Jag vill inte att folk ska gå hem sura och besvikna. Om jag hade betalat för att se David Bowie skulle jag ha blivit besviken om han inte kört åtminstone någon av sina klassiker. Det vore ignorant av mig att låtsas som att Sex Pistols inte är en stor del i mitt liv, och en förklaring till varför jag fortfarande kan göra det här.

– Men jag vill ändå understryka att jag inte är någon jävla coverakt, som åker runt och lever på gamla meriter. När jag kör Sex Pistols gör jag det ensam, på en akustisk gitarr – och väljer endast låtar som jag själv skrivit. Det var typ så de lät när jag skrev dem för en miljard år sedan.

– Jag är tacksam för Sex Pistols och allt det har välsignat mitt liv med, men jag är också väldigt trött på att prata om det.

Men ni har ändå valt att återförenas, vid ett flertal tillfällen. Var det mest för att det betalade bra eller var du mindre trött på det då?

– Både och egentligen. Det är klart att det betalade mer än att spela solo. Det var roligt att göra det igen och det gav oss alla en helt annan bas att stå på, där vi inte längre hatar varandra. John uttryckte det rätt väl när han sa att vi inte längre är fiender, men inte heller särskilt goda vänner [skrattar].

Foto: Andreas Carlsson / Rockfoto

Och nu kommer du snart till Sverige och spelar och då blir det akustiska spelningar?

– Ja, nu kommer jag helt ensam. Jag hade inte haft något emot att ha ett fullt band med mig för att spela det nya materialet som det låter på plattan. Men det gick inte att få ihop det just nu, utan det får bli nästa vända. Fast det är fint att spela akustiskt också, och det går att göra det jävligt stökigt ändå. Jag är verkligen ingen stor sångare, eller gitarrist heller. Men jag är rätt rytmisk, och det går att komma rätt långt på det. En stor förebild för mig är faktiskt Richie Havens – hans sätt att typ misshandla gitarren och helt låta rytmen ta över.

”Jag är rätt rytmisk, och det går att komma rätt långt på det”

Klippen från Woodstock är ju ren magi. Det är rätt protopunk egentligen, hans sätt att spela gitarr.

– Ja, det ligger mycket i det. Han gjorde väldigt mycket med små medel, och hela den grejen känns ju väldigt punk.

Du har tillbringat en hel del tid i Sverige eller hur?

– Jag har rätt många minnen från Sverige. Framförallt från tiden med Johnny Thunders. Jag var där och spelade en hel del med honom, och bodde med honom i perioder. Vad hette det stället nu igen… Hägerstensåsen?

Ja, det stämmer. Det var där han bodde.

– Just det. Jag kommer ihåg tågstationen vid Telefonplan framförallt. Eller jag minns en del annat också, men det mesta är lite fragmentariskt.

Glen Matlock spelar på Folk å Rock i Malmö 12/9, Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9 och Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.